Men Heiberg nöjer sig inte med att bara göra möbler. Det är som om en smitta har spridit sig, och från möblerna glider vi över till lampskärmar, ljusstakar och prydnadshyllor, vilka fortfarande kan fungera och fungerar som sådana, men när man också ser en skivspelare och till och med därtill hörande skivor, börjar man tvivla. Nej! Man börjar inte tvivla: man börjar ofrivilligt skratta för sig själv, som ett tvångsmässigt hickande, och man blir i tvivel om vad ärendet egentligen är. Handlar det om klassisk design, om än med avantgardistiska tendenser eller handlar det om en “möbler till alla”-offensiv? Handlar det om former eller är dessa pappmöbler snarare att se på som bilder på hem och inredning?