När sedan Heiberg utan att ens rycka på smilbandet lungt förklarar att skivspelaren fungerar ganska utmärkt som skivspelare och att skulle man sätta på en pappskiva så skulle det också låta. Den skulle spela pappljud. Hemmet i papp skulle genljuda av pappmusik och vi skulle vara förflyttade till en värld av papp; en värld där måleri, bilder, tapeter och möbler är en och samma sak, oändligt utbytbara med va­rand­ra och där skillnaderna ekonomisk nödvändighet eller konstnärlig nödvändigheter upphäver sig som en meningslös skillnad, där skillnaden mellan bild och objekt kan göra detsamma.