Samtidigt som Lars Heiberg med sina målningar går en slags Picasso- eller Warhol-vägg för att närmast framträda som en slags tapetbilder, sker också det motsatta: en nästan konstindustriell produktion av pappmöbler, ritningar och heminredningsförslag. Hade det inte varit för ritningarnas estetiska kvaliteter och för möblernas prototypaktiga framträdelse, hade det heller inte varit mer än designmöbler i papp vänt till smarta arkitektstuderande eller till kroniskt flyttande och arbetsskygga ungdomar.