Berättelserna själva verkar inte sällan som tunna alibin för det överhängande existentiella projektet, där Jakob von Gunten – liksom snart alla av Walsers be­rät­tarjager – med skoningslös konsekvens bekänner sig till allt vad det innebär att vara ’satt under administration’. Det är ut­i­från det­ta ’nästan-komiska allvar’ att man nu kan mena att det går en aning för snabbt att se dem som subversiva strategier i ”et umen­nes­ke­ligt samfund”, som det i förlängelse av Canetti står på bokens baksidetext. Ställda mot Walsers konfessionella ordräthet verkar de allegoriserande läs­nin­garna närmast rygga för konsekvensen av ett icke-metaforiskt allvar i allt det­ta tjäneri, di­let­tan­teri, löje och Kleinsein som möter oss i Jakob von Gunten.