Den full­stän­digt platoniska re­la­tionen Jakob och hans medelever hyser för deras bleka och sjukliga, stränga och avgudade, ledsna och iskalla fröken är helt och hållet baserade på den senromantiska sym­­bo­­lis­­men, och då i syn­ner­het på Sacher-Masoch, och hur han avvisar närmanden från flickor helt och hållet på dess misogyni: ”Hun smægter for meget. I øvrigt anser hun mig for en herre med månedlig løn. Jeg ser så godt ud, ligner noget rigtigt. Hun tager fejl, og jeg ignorerer hende der­for.” Liksom Jakob von Gunten vill vara dilettant framför konst­när är det lika omöj­ligt for honom att vara älskad; han kan bara den ena vägen: att älska så oändligt högt och rent och romantiskt löjligt att han omöj­li­gen kan tillåta någon att älska honom.