Robert Walsers välslipade diamant Jakob von Gunten i efterlängtad dansk översättning
Bokrecension i Standart, 1999.
Robert Walser
Jakob von Gunten
135 sider, 198 kr.
Centrum
Inledningen sätter tematiken glasklart på en gång: ”Man lærer meget lidt her, der er mangel på lærerkræfter, og vi drenge fra Institut Benjamenta vil ikke drive det til noget, det vil sige, vi vil alle blive noget meget småt och underordnet senere i livet. Den undervisning, vi modtager, består hovedsagelig i at indprente os tålmodighed og lydighed, to egenskaber, som lover liden eller slet ingen succes.” Efter en sådan inledning är det givet att handligen är rasande ointressant och komisk på ett mycket diskret sätt. Vi följer den frånfällige adlingen Jakob von Guntens dagboksanteckningar från hans monotona liv på en i alla hänseenden sönderfallande kostskola för blivande tjänare med högst bisarra undervisningsmetoder, såsom innantilläsning av Institut Benjamentas egna Emma Gad, bänksittning, bugnings‑ och hälsningsövningar, dans, teater, städning och annan förlöjligande och tjänande koreografi, ledda av institutbestyraren Benjamenta och hans syster, den ouppnåeliga och tillbedda fröken. Allt detta beskrivet genom berättarjaget Jakob von Guntens självmedvetna och lillgamla dagboksreflexioner, vilka ständigt biter sig själv i svansen på så sätt att berättarjaget själv irriteras och föraktar sin egen löjliga brådmogenhet och sitt eget löjliga hybris som all denna litenhet naturligtvis utspringer ur.
Självklart mer än handlingen, men också mer än komiken, Jakobs tankar eller språket, är det dessa reflexioners oböjbara och monotona konsekvens som driver texten och som ger berättelsen dess nerv. Från facett till facett tecknas ”den lilla människan” – dilettanten – rent upp som en perfekt slipad diamant, från det underbara avsnittet där Jakob beskriver sin relation till dygdemönstret Kraus, via beskrivelserna av elevernas koreografi när de sitter och väntar på att deras fröken skall träda in genom dörren, till den likaledes, nästan-komiska beskrivningen av elevernas teateruppsättningar under fröken Benjamentas auspicier.
Detta dilettanteri är inte bara en central tematik i Jakob von Gunten, men i Walsers hela författarskap. Vanligen läses detta walserska Kleinsein, på bakgrund av Benjamin eller Kafka, i termer av en modern allegori. När Canetti och många efter honom i Walser ser en revolutionär vars subversion drivs av ett avväpnande skratt eller judoaktig litenhet gentemot en livsfientlig övermakt, så är en sådan förståelse betingad av en modernistisk allegorese. Argumenterbara är läsningar som dessa givetvis, men undertecknad övertygar de inte. Walsers bildspråk är oändligt långt ifrån Kafkas eller Benjamins kyliga och objekt‑ eller namnbaserade allegorier, men däremot tungt behäftade med en senromantisk vilja till att växla stora känslor med sedan länge klichebehäftade symboler och svarar på så sätt innehållsmässigt till den medvetet barnsliga stilen. Detta, tillsammans med den lillgamla tonen i Jakobs reflextioner, gör att Jakob von Gunten, som många av Walsers texter, framstår som nästan manualliknande beskrivningar i hur att bli liten. Berättelserna själva verkar inte sällan som tunna alibin för det överhängande existentiella projektet, där Jakob von Gunten – liksom snart alla av Walsers berättarjager – med skoningslös konsekvens bekänner sig till allt vad det innebär att vara ’satt under administration’. Det är utifrån detta ’nästan-komiska allvar’ att man nu kan mena att det går en aning för snabbt att se dem som subversiva strategier i ”et umenneskeligt samfund”, som det i förlängelse av Canetti står på bokens baksidetext. Ställda mot Walsers konfessionella ordräthet verkar de allegoriserande läsningarna närmast rygga för konsekvensen av ett icke-metaforiskt allvar i allt detta tjäneri, dilettanteri, löje och Kleinsein som möter oss i Jakob von Gunten.
Den fullständigt platoniska relationen Jakob och hans medelever hyser för deras bleka och sjukliga, stränga och avgudade, ledsna och iskalla fröken är helt och hållet baserade på den senromantiska symbolismen, och då i synnerhet på Sacher-Masoch, och hur han avvisar närmanden från flickor helt och hållet på dess misogyni: ”Hun smægter for meget. I øvrigt anser hun mig for en herre med månedlig løn. Jeg ser så godt ud, ligner noget rigtigt. Hun tager fejl, og jeg ignorerer hende derfor.” Liksom Jakob von Gunten vill vara dilettant framför konstnär är det lika omöjligt for honom att vara älskad; han kan bara den ena vägen: att älska så oändligt högt och rent och romantiskt löjligt att han omöjligen kan tillåta någon att älska honom.
Det Kleinsein och dilettanteri som Walser framskriver i Jakob von Gunten pekar på inga sätt fram emot modernismen, men tillbaka till senromantiken och symbolismen. En senromantik där öken fortfarande är ensamhet och alptoppar svällande sublima känslor, men vars ”Grand Style” inte bara skall undvikas, men undergås så radikalt som möjligt. Skillnaden är att Walser, motsatt hans modernistiska samtid, inte tycks vilja ersätta prosan men något ”nytt språk”, men just, med senromantisk pennföring, som elev, dilettant, och pojke, skriva ner denna prosa till en så liten obetydlig löjlighet som möjligt, och i denna obetydliga löjlighet finna, inte skönhet, ej heller sanning, kanske inte ens lycka, men om en viss inre uppsluppenhet, strängt koreograferad i för att inte låta sig tyngas av jordens rotation: ”For mennesker så små og ringe som vi elever er intet komisk. Den fornedrede tager alting alvorligt, men også alting let, næsten frivolt.”
Jan Bäcklund