Walsers bildspråk är oändligt långt ifrån Kafkas eller Benjamins kyliga och ob­jekt‑ eller namnbaserade al­le­go­rier, men däremot tungt behäftade med en senromantisk vilja till att växla stora känslor med sedan länge klichebehäftade sym­bo­ler och sva­rar på så sätt in­ne­hållsmässigt till den medvetet barnsliga stilen. Detta, tillsam­mans med den lillgamla tonen i Jakobs reflextioner, gör att Jakob von Gunten, som många av Walsers tex­ter, framstår som nästan manuallik­nan­de be­skriv­ningar i hur att bli liten.