Självklart mer än handlingen, men också mer än komiken, Jakobs tankar eller språket, är det dessa reflexioners oböjbara och monotona konsekvens som driver texten och som ger berättelsen dess nerv. Från facett till facett tecknas ”den lilla människan” – dilettanten – rent upp som en perfekt slipad diamant, från det underbara avsnittet där Jakob beskriver sin relation till dygdemönstret Kraus, via beskrivelserna av elevernas koreografi när de sitter och väntar på att deras fröken skall träda in genom dörren, till den likaledes, nästan-komiska beskrivningen av elevernas teateruppsättningar under fröken Benjamentas auspicier.