Skrivaren, en nu utdöd ras, som efter boktryckarkonsten och senare skriv­mas­ki­nen, mer och mer förträngdes till kontorets och det bureaugrafiska rum­mets bakre, dammigare regioner, upplevde sina välmaktsdagar i medelti­dens och go­ti­­kens skriptorier, som hantverkskunniga kopister av böcker, med ett stil­med­ve­tan­de och ett es­te­tisk­t sinne som på inga sätt låg samti­dens illuminatörer, altarmålare, stenhuggare eller bokbindare efter. För en mo­dern skri­vare en trist melan­kolisk och själv­ut­ra­de­ran­­de historia alltså. Denna trista his­toria skymtar ock­så igenom i Robert Wal­sers egenhändiga levnadsbeskrivning som han för­fattade till en publikation för “Lesezirkels Hottingen” 1920: