Ideogram, kryptogram, miniatyr och interlineatur

Om Robert Walsers Mikrogramme och kryptoestetiska gestalter till en Kleinprosa

Magisteriet, nr. 2, Uppsala 1998, pp. 3–9

Skrivaren, en nu utdöd ras, som efter boktryckarkonsten och senare skriv­mas­ki­nen, mer och mer förträngdes till kontorets och det bureaugrafiska rum­mets bakre, dammigare regioner, upplevde sina välmaktsdagar i medelti­dens och go­ti­­kens skriptorier, som hantverkskunniga kopister av böcker, med ett stil­med­ve­tan­de och ett es­te­tisk­t sinne som på inga sätt låg samti­dens illuminatörer, altarmålare, stenhuggare eller bokbindare efter. För en mo­dern skri­vare en trist melan­kolisk och själv­ut­ra­de­ran­­de historia alltså. Denna trista his­toria skymtar ock­så igenom i Robert Wal­sers egenhändiga levnadsbeskrivning som han för­fattade till en publikation för “Lesezirkels Hottingen” 1920:

“[…] arbeitete bald in Versicherungs‑, bald im Bankwesen, wohnte sowohl in Außersihl wie auf dem Zürichberg und schrieb Gedichte, wobei zu sagen ist, daß er dies nicht nebenbei tat, sondern sich zu diesem Zwecke jedesmal zuerst stellenlos machte, was offenbar im Glauben geschah, die Kunst sei etwas Großes. Dichten war ihm in der Tat beinah heilig. Man­chem mag das übertrieben vorkommen […]” (Fröhlich/H., s. 189).

Konsten var nå­gon­ting stort; diktandet heligt. Bureaugrafiskt arbete i för­säk­rings‑ och bankkontor är för de små kons­ter­na, för hantverken, för kopisten och för skrivaren. Författandet i en sådan fantasmatik förhåller sig med vörd­nad inför konsten och poesin, och det är för mig att se inte osannolikt att denna fantas­matik spelar en central roll i Walser uppfattning av en “Klein­pro­sa”; ɔ: en prosa som inte bara är kort, men som fram­för­allt är liten, klein, i ordets alla betydelser; inte kortprosa alltså, men småprosa, obetydlig prosa, prosaisk, mot­satt­ poetisk. Denna motsättning finner vi redan i ett av Walsers tidigare arbeten, Fritz Kocher’s Aufsätze, var just skolelevens uppsatsskri­ve­rier danar ram för de små berättelserna. I uppsatsen “Freithema”, bekla­gar sig eleven över lärarens bristande styrning med följande in­le­dan­de begrundelse:

“Diesmal, sagte der Lehrer, dürft ihr schreiben, was euch gerade einfällt. Ehrlich gestanden, mir will nichts einfällen. Ich liebe diese Art von Freiheit nicht. Ich bin gern an einen vorgeschriebenen Stoff gebunden. Ich bin zu faul, etwas zu ersinnen. Und was könnte das auch sein? Ich schreibe über alles gleich gern. Mich reizt nicht das Suchen eines bestimmten Stoffes, sondern das Aussuchen feiner, schöner Worte. Ich kann aus einer Idee zehn, ja hundert Ideen bilden, aber mir fällt keine Grundidee ein. Was weiß ich, ich schreibe, weil ich es hübsch finde, so die Zeilen mit zierlichen Buchstaben auszufüllen.”

Walsers pla­ce­ring av berättarjaget i Fritz Kochers Aufsätze — och i Walsers fall må man tillägga, av honom själv — i skolbänken, skrivande uppsatser till läraren/läsaren, lector, leder oss täm­li­gen osökt till att se på denna som en kom­men­tar till för­fat­taren och författar­rollen. Walser vill inte vara en författare som dek­la­me­rar, hel­ler inte en författare, som i Walsers samtid, likt Altenberg, skrev och konverserade, drack och skrev omvartannat i den lit­te­rä­ra miljön; inte hel­ler ville han skriva romantiskt, i vindskammaren med tuberkulos, nej, Walser ville skriva i skolbänken, i ett färdiglinjerat skolhäfte. Sett ur ett histo­riskt per­spektiv ville han placera sig i ett medeltida skriptorium.
   Fritz Kochers Uppsatser skall nu hel­ler inte vara en författares texter; de skall istäl­let vara bundna uppgifter givna av en högre och kunnigare instats, läraren som rättar upp­sat­ser­na. Uppsatserna är, skul­le man i detta per­spek­tiv kunna säga, lika bundna som de per­ga­mentlägg på vil­ka den medeltida skrivaren skrev, inte sina egna böcker, men avskrifter av andras. Innan boktryckarkonsten slog igenom under slutet av det 15:e år­hund­ra­det producerade man ock­så tex­ter i mer än ett exemplar åt gången. I syn­ner­het gällde detta klassiker och texter som användes i kloster‑ och universitetsundervisning, varvid man pla­ce­ra­de ett antal skrivare vid sidan om va­rand­ra vid varsin pulpet, eller uppradade på en bänk, i ett rum där för­fat­ta­ren (auctor) eller någon annan textkunnig (lec­t­or) som före-läste texten och skrivarna ned­teck­nade det upplästa, och så­le­des fick man, efter en kollatio­ne­ring och rättande av individuella fel, ett antal böcker ut ur sam­ma text. Situa­tionen vi må tänka oss här liknar till förväxling en scen från ett klassrum. Sett i ljuset av Wal­sers hela lit­te­rä­ra verk­sam­het, kan vi ock­så säga, att det som Walser i hans jag-för­ne­kande och jag-utra­de­ran­de fan­tas­matik sva­rar till, är en sådan åter­gång från att ha varit författare och auk­to­ri­tet, auctor, begär han att bli skrivare, scriptor, inför en imaginär före­lä­sa­re, lector.
   Walser kallar sig ald­rig själv författare, Verfasser, men alltid skriftställare, Schrift­steller, och även om en vilja till kansliststil och en bureaukratisk sen­si­bi­li­tet är ett genom­­gåen­de tema i Walsers texter, sker mel­lan åren 1925 och 1927 ytter­li­gare en förskjutning från författare till skrivare. Strax innan Walser blev sinnessjuk, och den 25:e januari 1929 lät sig inläggas på anstalten Waldau bei Bern, genom­levde Walser en pe­riod av våldsam pro­duk­tivitet, och det var under denna tid som han skrev sin sista stora roman, den s.k. “Räuber”-ro­ma­nen. Men Der Räuber, som den kom att heta, tillsam­mans med det mesta som han skrev under denna tid, skrevs i en oläslig minia­tyrskrift. Länge ansåg man denna miniatyr­skrift för en underlig och gräns­psykotisk kryptoskrift, lik­nan­de de maniska teckningar och tecken­an­hop­nin­gar man finner hos schizo­frena. De förs­ta rapporterna som kom om denna skrift presenterades av Carl Seelig i tidskrif­ten DU, som en “odechiffrerbar hemlig skrift”, senare visade Jochen Greven i sitt förord till “Räuber”-romanen, att det var tal om en slags privat-stenografi, en miniatyriserad och förkortad utgåva av en tysk kurrantstil, vad Greven benämnde “Mik­ro­gram­­me”. Dessa texter skrev Walser med blyerts, och bortsett från stora delar av “Räuber”-romanen, som skrevs på hela vita ark, skrevs stora de­lar av dessa texter i marginaler på brev, på kuvert, tidskriftssidor, kalender­blad, formular, kvitton och andra för till­fäl­liga ned­skriv­nin­gar lämpliga mate­rial.
   Utan att jag kan läsa skrif­ten, vill jag ändå drista mig till att peka på en del skrifthistoriska korrespondenser som tycks svara till Walsers författarskap i övrigt, men nu inte på en in­ne­hållssida, men på en formsida: som ideogram.
   Miniatyrisering. Det som först slår en är na­tur­ligt­vis­ skrif­tens format: varje tecken är skrivet så litet som möjligt, ja, det tycks som om Walser har legat en kvalitet i liten­heten, så att skrif­ten — och kan­ske t.o.m. texten — är bättre med ju mind­re­ tecken den är skriven, då det uppenbarligen har legat en an­sträng­ning att skriva texten så mikroskopisk. Denna skriftform kommer i detta uni­versum av tjänarandar att svara till Walsers alltmer föredragna Kleinprosa. Det genomgående temat att bli mindre — vil­ket ju Kafka yt­terst har från just Walser, all denna “Kleinsein” — får här sitt skriftliga korrelat på grafemisk nivå. Nej: texter blir inte bättre ju mindre grafemen är. Vi får inte förhasta oss. Texten blir oansenligare, obetydligare; den tycks säga oss: “Du behöver inte läsa mig, det vill anstränga Dina vackra ögon, den vill taga Din tid. Du kom­mer att bli närsynt”. Vem riktar sig då texten till? Till Ingen? Naturligtvis till Gud. Författaren, som ju vill försvinna, anställer en nogg­rann, tjänsvillig, out­trött­lig och skötsam skrivare, som med dis­kreta tecken på oansenliga underlag meddelar Ingen Allt, gan­ska som de texter vil­ka av lika tjänstvilliga skrivare präntas ned på riskorn eller i nötskal. Beskedligheten är — som alltid — na­tur­ligt­vis falsk i dess förtvivlade uppriktighet.
   Bli skrift. När den nyfikne Jemand böjer sig över Walsers mikrogram igen­kän­ner han ingen­ting. Det tycks inte vara någon skrift, men en manisk an­hop­ning av enformiga små tecken. Att det rör sig om en text, avslöjar dock de ore­gel­bund­na linje­läng­der­na, och na­tur­ligt­vis­ att det rör sig om linjer över huvud taget, vidare de överstrykningar och rättelser som fö­re­kom­mer här och var. Men ändå kan vi inte avgöra, liksom Seelig inte kunde det 1957, om det rör sig om en galnings eller illiterat idiots verk som vill simulera text, eller en hemlig eller okänd skrift. Ja, för oinitierade som oss, skul­le det lika gärna kunna röra sig om japanska, kinesiska eller andra öst­asia­tis­ka tecken, skriv­na i verti­ka­la kolumner, då det är omöjligt att utan kun­skap till skriftsystemet avgöra i vilken riktning arken och lapparna skall vän­da. Nu vet vi att tex­ten är väster­länskt-horisontal med läsriktning från övre vänstra hörnet till nedre högra, men sam­ti­digt har den västerlänska texten blivit till en orientaloid skrift, lik­som den tjä­nande andens strävanden för Walser var att bli kines: inte vara kines, men, som vänster­länning, bli kines, gan­ska som texten här tycks vilja bli-skrift.
   Kryptogram. Man kan inte läsa skrift, endast text är läslig. Kryptografier är skrif­tens oläsliggörelse av text. Såtillvida det faktiskt finns en text bakom en hem­lig skrift (vad som inte alltid är fallet, så som med kryptot i Edgar A. Poe, The Gold-Bug) kännetecknas kryptogrammet av skrif­tens Janus-huvud. Skriften är, som många lit­te­ra­turhis­to­ri­ker har betecknat Walser, “ein Grenz­gänger”, en port liksom romarnas Janus, eller en vägsten för vandrare, som grekernas dub­bel­ansiktade hermer. En gränsgängare är en sådan her­me­tisk janus-figur. Detta tema är gammalt, och sva­rar till narrens spegling av ansiktet (munnen, ögonen) med röven, det upphöjda med ned låga och ned­riga, det stora med det lilla, lä­ra­ren och eleven, härskaren och tjänaren. Hemmligheterna är ock­så dubbel­tydiga, instabila, de slår snabbt om i sin motsats “när de svaga håller sig för starka”. De är dubbeltydiga och instabila och gör skriftteck­nen till bildtecken. Skrif­ten för texten till ett bildens osäkerhetsrum, liksom de tecken och be­ty­del­ser som i miniatyrformat befolkar Gianfranco Baruchellos må­le­rier; små janu­s­ar, vil­ka Lyotard — tror jag insiktsfullt — gör en tand mer obscen: “Varje mono­­gram […] är en liten dörr, som öpp­nar och stänger sig om det obe­stäm­da. En liten Janus, ett litet anus”.
   Skriptoriets kedja. Fångar skriver sanningar smått (lögner ristas in på väg­gar, t. ex. an­ta­let kvarvarande dagar, kärleksförklaringar). De har många hem­ligheter och liten plats. De skriver likaledes på vad de får tag på. Fängslad i Bas­­­tiljen skrev markis de Sade sin 120 journées de Sodome till en början med en rimligt liten skrift, men i takt med att skrivmaterialet började sina, utvecklade han mer och mer en intill oläslighet miniatyriserad skrift. Sade skrev på 12 cm breda ark, som han för portabilitetens skull limmade sam­man till en rulle, var­efter han skrev vidare på rullens baksida, som i färdig längd kom till att mäta 12 meter. En annan grym och liderlig galning, Aleister Crowley, påstår Vila-Mats — na­tur­ligt­vis­ utan någon som helst grund, men det angår mig inte här —, “hade en extremt liten handstil. Han lyckades klämma in samtliga ord på baksidan av ett fotografi från Prag och uppfyllde så den gamla shandydrömmen om en mikro­skopisk skrift” (Vila-Matas, s. 101).
   Blyerts. Walsers mikrogram är givetvis skrivna med blyerts, eftersom bly­erts är raderbart, obeständigt; blyerts används till tillfälliga och opålitliga doku­ment eller av obeständiga och svaga författare, gan­ska liksom de obestän­di­ga och obetydliga underlag vil­ka Walser för­fat­ta­de på. Tuschet ger en kraft­full och dynamisk djupsvart gestalt, skrivmaskinen likaså en bestämd och regel­bundet normerad skriftyta som båda tränger in, pressar ned, i underlaget. Motsatt des­sa skriftmedier tycks den välfor­merade blyerts­pennan liksom av­ge­en­de ete­ris­ka gråaktiga dammkorn vil­ka häftar sig löst på den korniga pappers­ytan, skrif­ten blir skröplig och — med Duchamps ord — en ultra-tunn hinna på papp­ret; den framträder i förstoring som ett genomskinligt avskrap, som var tex­ten målad eller tecknad på underlaget. Ultra-tunn, infra-mince, var för Du­champ ett bärbarhetskriterium, en bagage-fysik, “Bestäm skillnaden mel­lan om­­­fånget av luft som förträngs av en ren skjorta (strykt och folierad) och af sam­ma skjorta när den är smutsig”. Detta ger för oss följande algebraiska re­la­tion:

      Skjorta                      Smuts                             Smutstvätt
      ————       +      ——————       =          ——————
      Papper                      Blyerts                             Kladd

Abbreviaturen. De bästa skrivarna, och de med den största status, skrev Biblar, officiella kungörelser från påvar och kungar, prakthand­skrif­ter, livres d’heures, kroniker, bestiarier, livres de chasses och annat storslaget. Dessa hörde dock till undantagen. Eftersom per­ga­ment och papper var dyra lyxvaror och det över­läg­set dyraste materialet i den medeltida bokproduktionen, utvecklades från an­­tika tider olika system för kortskrift, brachygrafi, “konsten att skriva kort­fat­tat”, som Cappelli i sin sedan länge klassiska Lexicon Abbreviaturarum definierar det, från antikens tironiska noter (varifrån vi fort­fa­ran­de har “&”), och som under hela medelti­den utvecklar ett komplicerat och intrikat system för skrift­liga förkortningar, abbreviaturer. Handstilar som använde dessa system för ab­bre­viatur kallades kursiv, med vil­ket man avsåg tillfällighets‑, bruks‑ eller “var­dags”-skrifter, ɔ: skrifter som inte gjorde anspråk på större värde, och ut­gjor­de vanligtvis avskrifter av andra hand­skrif­ter till privat läsning och bruk. Kort­for­mer, bärbarheter och minia­ty­rer står i ett lika oavklarat som osvikligt för­hål­lan­de till mystifi­ka­tio­ner och hemligheter, och na­tur­ligt­vis­ är det ock­så en så­dan ny form för abbreviatur vi har att göra med i Walsers mikrogram. Fröh­lich/Hamm kallar Walsers miniatyrskrift för “en art privat-stenografi”; och ste­­no­grafi är en mo­dern tapp­ning av dessa medeltida abbreviaturer, vilken kom­mer från στένος, trång, snäv, vil­ket i sin tur står i etymologisk förbindelse med steganografi (från στεγάνως, tät, täckande), vil­ket var en äldre be­teck­ning för hemlig skrift.
   Marginalia. I syn­ner­het för marginalskrifter blev kursiven och dess flitiga an­vändande av abbreviaturen effektiv, och under medelti­den utvecklades en hel genre av miniatyriserade och starkt abbrivierade kommentarskrifter i margi­na­ler­na och mel­lan linjerna (interlineaturen) i hand­skrif­ter, och med hela sidan ut­fylld av sådana kom­mentarer innehöll dessa marginalia med lätthet 50 eller 100 gån­ger större textmängd än brödtexten. Walser hade ingen bördtext att kom­men­tera. Ja, så ser det omedelbart ut, men icke desto mindre skrev han alltid på lappar, kvitton eller andra förbrukade pappersvaror, där den tryckta eller skriv­na trivial­texten ges funk­tion av brödtext. En triviell funk­tion, ja, men fort­fa­ran­de bröd­text. Det är så­le­des dessa värl­dens alla triviella textutsläpp som Walser iscen­sätter som brödtext till hans marginalia; inte den lit­te­rä­ra värl­dens Stora Verk, eller Ärofulla Poesier, men den bureaugrafiska värl­dens triviella gra­fem. Tex­tens längd hos dessa margianlskrifter tycks för Walser vara ovid­kom­mande, och “Räuber”-romanen är ju en text av ansenlig längd, men det är dess status som marginalia som först och främst gör skrif­ten till Kleinprosa, till marginalskrift. Marginal kommer från det latinska margo, vil­ket betyder kant, gräns, och det är så inte svårt att se, hur en marginalskrivare, i Walsers sinne, må bli “ein Grenzgänger”.
   Monogrammer. I medelti­dens manuskript befolkas marginalen av nästan-bilder, av ornamentala linjer, fi­gu­rer eller mönster. De är knutna till texten utan att ha nå­gon­ting med texten att göra, de har med skrif­ten att göra, de hänger så att säga sam­man med skrif­tens hemliga sida, med grafemen. En go­tisk skrift får gotiska marginalteckningar, ett renaissance-manuskript får re­nais­­sance-ornament. Dessa kan karaktäriseras som skrif­tens “händelser”, små dra­mer som utspelar sig i textens utkant. Lyotard definierar dessa som ut­kris­tal­li­se­rade små händelser, och han citerar här Baruchello, som själv tydligen har be­skrivit sina målningar, eller kan­ske rättare: bilder, som “icke-kom­mu­ni­cer­bara spöken”. Baru­chel­lo säger själv vidare, att de är “flytande teckningar mel­lan olika er­fa­ren­heter” och “oefterhärmliga modeller av möjliga empiriska situationer”. Dessa mono­gram handlar enligt Lyotard inte om sym­bo­ler eller be­grepp, men där­emot “ut­gör [de] lager av nar­ra­tiv energi: Små fabulerings­möd­rar”, och skall så­le­des inte återfinnas eller återberättas, men må själva skapas och utvecklas. På blad 7 i Robert Walsers manuskript till romanen Ge­sch­wister Tanner (1907) återfinner vi dessa “fabuleringsmödrar”, och efter min me­ning av utsökt kvalitet, svarande full­stän­digt som en grafisk händelse till den fina sirlighet och es­te­tisk­a klarhet som kännetecknar Robert Walsers texter. Klar­heten ligger, enligt Lyotard, i att göra ett gott monogram. Liknelsen han tar till bruk är denna: “Mästaren ger han ett slag med stocken. Eller rapar. Den cyniska mästaren fjärtar. G. B. tiger”.
   1948 avslutar en anonym läkare en längre redogörelse om Walsers till­stånd, som, hade det inte rört sig om ett västerlänskt sinnessjukhus, kunde lik­na den zenbuddistiska modalitet Lyotard ser hos Baruchello:

“Hat sich nun ein wenig ereifert, spricht ziemlich spontan drauflos, be­rich­tet aber doch sachlich, irgendwie unberührt, als ob ihn das ganze nichts an­gehe, hat überhaupt etwas Automatenhaftes. Das Gesicht ist etwas mas­ken­haft, die Haltung steif und ziemlich stereotyp. Steht immer am gleichen Ort, die Hände auf dem Rücken gefaltet, den Blick etwas leer und starr grad­­aus gerichtet, gibt sich mit niemandem ab. Nach aussen höflich, kor­rekt, erregt nirgends irgendwelchen Anstoss, vollständig anspruchslos, tut jede ihm zugewiesene Arbeit willig. Reinigt nach dem Essen den Tisch, macht immer gern Papiersäcke. In den freien Stunden blättert er wie im­mer in alten Illustrierten lektüre. Wünscht keine Bücher, keine Zeitun­gen. Lehnt jede Vergünstigung nach wie vor immer schroff ab. Kör­per­licher Ge­sund­heitszustand recht gut, sogar besser als vor zwei drei Jahren, keiner­­lei Beschwerden.” (Fröhlich/H., s. 297).

Enrique Vila-Matas berättar i sin Historia abreviada de la literatura portátil — förvisso i skönlitterär form, men ej utan es­te­tikhistorisk tyngd — om stora delar av det lit­te­rä­ra och konst­närliga avant-gardet som just en hemlig sam­man­svärj­else av miniatyrisörer och vandrare, centrerad omkring små resväskor, extrema sexualiteter, uppfinningsrikedomar, frånvaro av storslagna föresatser, fräck­he­ter, samt outtröttliga rastlösheter. Under medelti­den instal­le­ra­des skrivaren van­­li­gen i källaren, där han närmast — åt­min­sto­ne ideellt och fantasmatiskt sett — ked­jades fast vid en pulpet, men där den bok, som skul­le av­skrivas var fast­­ked­jad och där verktygen likaledes var fastkedjade. I denna källare, möb­le­rad av skriv­pulpetrar och bokskåp, smyckad med kättingar, band, band­spän­nen, försynad med perforerade djurhudar, i mörker, fukt och damm, må vi före­­stäl­la oss medelti­dens närsynta boknarrar och kontorslavar inspärrade, sit­tan­de inte säl­lan under flera år med sam­ma bok, sirligt och med stor konst­fär­dig­het tecknande de­ras bokstäver, och, om ett anakronistiskt ut­tryck vill tillåtas mig, for­ma­de en gans­ka unik masochistisk atmossfär, inte långt efter Walsers — tror jag — stora litte­rära förebild, som, den under sekelskiftet så firade för­fat­taren, Leopold von Sacher-Masoch tecknade upp i många av hans ro­ma­ner; eller, som sedan Kafka vidareförde från sin förebild, just Robert Walser, till det i Centraleuropa så utbredda bruna, dammiga och monotona “försäkrings‑ och bank­kontoret”.
   Det har för­mod­li­gen ingenting på sig, men μάργος, vad som kunde vara ett gre­kiskt upphov till det latinska margo, betyder alls inte gräns, men raseri, liderlighet och galenskap; men inte omöj­li­gen är detta raseri, denna liderlighet och galenskap just den hemlighet vilken stän­digt skall döljas, förminskas, mar­gi­naliseras, skrivas mel­lan linjerna, på redan förbrukade papperslappar: små­pros­ans hemlighet.

Litteratur

Adriano Cappelli: Lexicon Abbreviaturarum …, Leipzig: J. J. Weber, 1901.

Duchamp, Marcel: Marchand du sel: Ecrits de Marcel Duchamp, ed. Michel Sanouillet, Paris: Terrain vague, 1959.

Fröhlich, Elio und Peter Hamm (Hrsg.): Robert Walser Leben und Werk in Daten und Bildern. Mit einem Essay von Peter Hamm. Frankfurt a.M.: Insel 1980.

Jackson, Donald: The Story of Writing, London: Shuckburgh Reynolds Ltd on behalf of Parker Pen Company, 1981.

Lyotard, Jean-François: “Det hemmeliges maleri i den postmo­derne tidsalder, Baru­chel­lo”, Det lokale og det universelle, utg. Stig Brøgger, Else Marie Bukdahl och Hein Heinsen, København: Det kgl. danske Kunstakademi, 1986, s. 35–47. Da. övers. Carsten Juhl från: “La peinture du secret à l’ère post­mo­der­ne. Baruchello”, Traverses, no. 30–31, Paris 1984.

Lettres, Signes, Ecritures. Utställningskatalog, Malmö: Malmö Konsthall 1978.

Vila-Matas, Enrique: Kortfattad inledning till den bärbara lit­te­ra­turen, Malmö: Interculture, 1988. Sv. övers. Miguel Ibáñez från Historia abreviada de la literatura portátil (1985).

Walser, Robert: Fritz Kocher’s Aufsätze, Leipzig: Insel, 1995 (1904).

Robert Walser aus dem Bleistiftgebiet, Band 3, ”Räuber”-Roman und “Felix” -Szenen. Im Auftrag des Robert Walser-Archivs der Carl Seelig Stiftung/Zürich neu entziffert und herausgegeben von Bernhard Echte und Werner Morlang, Frankfurt 1986.

Jan Bäcklund