Man kallar denna misskända genre för “soffastycken”. Men hänsyn till det andra kan jag inte tänka mig något tydligare exempel än när just självsamme minimalismens grand old man, Donald Judd, började göra möbler i samma formspråk och ytbehandling som de tidigare skulpturerna och på så sätt gå över gränsen; över den gräns, vilken Ad Reinhard, Carl André och andra nöjde sig med att stå och stampa på under de sista åren av deras karriär.