Na­tionalism var i Kina ett oting, efter­som det ki­ne­sis­ka imperiet såg på sig själv som värl­den eller uni­versum, t’ien-hsia, be­stående av koncentriska cirklar som blev mer och mer barbariska ju längre ut i periferin man begav sig. Och bortsett från ett begränsat antal oregelbundna taoister, om­kring­vand­rande privatbu­reau­grafer och några excentriska anarkister, fanns hel­ler ing­en in­di­vi­du­alitet, eller tanke på individen hel­ler.