Jag har alltid inbillat mig att det går en rak linje av direkt inflytande från den galiziske för­fat­ta­ren Leopold von Sacher-Masoch, via Robert Walser till Franz Kafka, och att det just är mel­lan dessa två pejlingsmärken, mel­lan en spe­ciellt symbolistiskt-per­ver­te­rad senromantik och en allegoriserande mo­der­ni­tet, som Robert Walsers helt unika och i ordets strängaste mening märkvärdiga författarskap lägger sig.