Skillnaden är att Walser, mot­satt­ hans mo­dernistiska samtid, inte tycks vilja ersätta prosan men något ”nytt språk”, men just, med senromantisk pennföring, som elev, dilettant, och pojke, skriva ner denna prosa till en så liten obe­tyd­lig löjlighet som möj­ligt, och i denna obe­tyd­liga löjlighet finna, inte skön­het, ej hel­ler sanning, kan­ske inte ens lycka, men om en viss inre uppsluppenhet, strängt koreograferad i för att inte låta sig tyngas av jordens rotation: ”For mennesker så små og ringe som vi elever er intet komisk. Den fornedrede tager alting alvorligt, men også alting let, næsten frivolt.”