Eftersom li­vet, som alltid missar sitt pre­sens för att landa på be­rät­tel­sens perfektum (i arkivet, eller, rättare sagt: i det levdas oartikulerade upphopade massa) kan sub­jektet inte utsäga sitt liv; sub­jek­tet har i li­vet ing­en språk­lig förmåga (de tre punkterna i ”jeg skal lige …” eller Axels ”and­li­ga­ invalidskap”). Författaren är sub­jek­tets vittne eller målsman för det infantila li­vet, för det outtalbara li­vet.