A.O. Barnabooth

Svensk version av ovanstående.

”Det är möj­ligt”, skrev Bengt Söderbergh i sitt förord till sin svenska över­sätt­ning av Farmina Marquez, ”att Larbaud al­d­rig har varit fullt så förmögen och excentrisk som den kringflackande mång­miljonären A.O. Barnabooth, vars dagbok han har skrivit, men som arvtagare till en kurortsförmögenhet från Vichy har han i varje fall kunnat tillåta sig att leva som man­nen som gör vad som faller honom in – vil­ket för Larbauds del betyder att alltid resa, alltid läsa, och ibland ock­så skriva”.


Warning: imagesx() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/www/portheim.org/pub/imagecopyresampled.php on line 18

Warning: imagesy() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/www/portheim.org/pub/imagecopyresampled.php on line 19

Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/titlepages/larbaud_barnabooth.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

1

Helt i slutet av Journal Intime, som tillsam­mans med Le pauvre che­mi­sier och Poésies, pub­li­ce­rades 1913 under ti­teln A.O. Barna­booth. Ses Œuvres Complètes, skriver den oförskämt rike huvud­per­sonen, ”Mais ce qu’ils en penseront … voilà ce qui m’est égal. En pub­liant ce livre, je m’en débarrasse. Le jour où il paraîtra sera le jour où je cesserai d’être auteur.”
    Archibald Olson Barnabooth, den ame­ri­kan­ske industrimagnaten, som i starten av sin dagbok hade sålt ut alla sina egendomar och bundna värden för att leva på en ränta av 10.450.000 livres sterl­ing, och med denna drar ut på sin ”resa som en fri person”, av­slu­tar denna resa som en för­fat­ta­re défroque, gan­ska som Mar­cel Du­champ betecknade sig som själv som ”défroque”, som en avhängd konst­när; A.O. Barnabooth, tex­tens sujet, ställer undan sig själv i form av en avställd och apatisk bok. Formulering­en är kuriös, hur kan ett ämne, sub­jekt, upphöra med att vara för­fat­ta­re, auctor?

Enrique Vila-Matas behandlade temat, författarjagets avhäng­ning och upphöret av skrift, i litterär form för några år sedan i Bartleby y compañia, där det bland annat heter om en viss Roberto Bazlen, att ” han var ondskapsfull. Hela ti­den var han sysselsatt med andras liv, med andras för­hål­lan­den : kort sagt, han var en försakare, som levde genom andras liv ”. Litteraturen baserer sig här på ett såväl kadaveröst som ett obscent moment. Det kadaverösa momentet be­står i att för­fat­ta­rens liv är ett genom andra levt ; det obscena i att en bok är sam­ma försakares bud på li­vet, riktat till dem, som lever det.
   
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/titlepages/vila-matas_bartleby.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

1

På omvägar blev det­ta moment tyd­ligt för oss, när vi 1993 läste om silversmeden Jakob Vedde Hulls död i en inrikesnotis i Politi­ken. Det framgick där att Jakob Vedde Hulls verkstad en augustinatt bör­ja­de brinna. Hull och en väninna lyckades dock i sista stund räd­da sig ut ur den brinnande verkstaden. En lokal krogvärd, som hade kommit till platsen, fann Hull så upprörd att det var nöd­vän­digt att hålla fast honom. Trots det­ta lyckades Hull riva sig fri från krogvärdens grepp och rusa till­ba­ka till den övertända verk­sta­den, där han ock­så omkom i lågorna. Enligt den lokale krogvärden var hans sista ord : ”jeg skal lige …”.
    Poesin, om vi må ut­trycka oss så, i denna händelse ligger na­tur­ligtvis i det­ta sista ord, det­ta ”jeg skal lige …”; ett me­nings­fragment som förtjänar att pryda vilken som helst gravsten. Och vidare : denna synkoperade fras synes oss den mest precisa med vilken man kan ka­rak­tärisera det levda li­vet, den mest precisa språk­liga formel för sub­jek­tets parader mot en påträngande omvärld.
    Den längtan som denna formel ut­trycker är över­gån­gen från futu­rum till presens, en övergång som na­tur­ligt­vis­ alltid missar målet, och i stället för att landa på ”jag är”, alltid har en osviklig tendens till att landa på ”jag har varit”, ett perfektum av två årstal på en gravsten och i form av en be­rät­tel­se om ett liv.
    Jag tror det var den finlandssvenske diktaren Bo Carpelan, som om sin mu­si­ka­liskt begåvade morbror, Axel Carpelan (1858–1919), skrev nå­gon­ting i föl­jan­de stil: Axel var en mu­si­ka­liskt högt be­gå­vad latmask som levde i ett ömsesidigt misstroendeför­hål­lan­de till den omgivande värl­den. 1887 uppoffrade sig några per­so­ner, som var klara över hans mu­si­ka­liska öra och kunnande, och erbjöd honom ett arbete som musikrecensent på Åbo Tidning, vil­ket Axel dock vän­ligt avböjde med hänvisning till sitt ”and­li­ga­ invalidskap som omöj­liggör snart sagt varje form av arbete”. Följdaktligen fram­levde han sitt liv i klen hälsa, ensamhet och fattigdom.

Giorgio Agamben skriver i sin bok om vittnet och arkivet, att för­fat­taren, auctor, usprungligen betecknade den som företräd­­de ett minder­årigt eller ett på annat sätt omyndigt eller icke-juridiskt sub­jekt vid en rättshandling, för att ge juridisk status åt denna. Därifrån kommer ock­så formeln ”auctor fio”, med vilken målsägaren uttalar sin auktoritet. Eftersom li­vet, som alltid missar sitt pre­sens för att landa på be­rät­tel­sens perfektum (i arkivet, eller, rättare sagt: i det levdas oartikulerade upphopade massa) kan sub­jektet inte utsäga sitt liv; sub­jek­tet har i li­vet ing­en språk­lig förmåga (de tre punkterna i ”jeg skal lige …” eller Axels ”and­li­ga­ invalidskap”). Författaren är sub­jek­tets vittne eller målsman för det infantila li­vet, för det outtalbara li­vet.
    I re­la­tion till sub­jekt som Jakob Vedde Hull eller Axel Car­pe­lan, har för­fat­ta­ren, som målsman, en förmåga, att via denna impo­tens, via det­ta ”and­li­ga­ invalidskap”, företräda den, skänka den­na impotens verklighet. Författaren tager sam­ti­digt på sig utsagans omöjlighet, som genom lit­te­ra­tu­rens möjlighet erhåller existens. Detta betyder att sub­jek­tet inte kan urskiljas från den målsman som företräder dem, som vittnar om dem. Författaren kan inte skiljas från sitt infantila sub­jekt. De är intimt förbundna med va­rand­ra i tex­ten, i vittnesmålet: som ett sam­manfall av en stum impotens och en möjlighet till lit­te­ra­tur. Däri ligger na­tur­ligt­vis­ ock­så litte­ra­turens konting­ens, som ett potest non fieri, en förmåga till att låta bli.

Vi ser snabbt, att denna förmåga till att låta bli, är exakt mot­satt Jakob Vedde Hulls, som just inte kunde låta bli; och att själva förmågan, potensen, är exakt mot­satt­ Axel Carpelans im­po­tens.
    Litteraturen, i den grad den förstår sig som målsman för ett infantilt sub­jekt ( fiktivt eller ej är här underordnat ), för­hål­ler sig potent till impotensen ; fritt och suveränt till under­kas­tel­sen och tvångsmässigheterna. Men just däri ligger ock­så litte­ra­tu­rens obscenitet. Litteraturen är, som A.O. Barnabooth, oförskämt rik; dess li­bertinage är, som de Sades, sam­ti­digt en fräckhet mot li­vet. Vi vill al­d­rig sakna ett text, som kunde vara, men som valde att låta bli. Ingen bok är nödvändig, som Julius Deutschbauers in­stal­lation Bibliothek ungelesener Bücher visade med befriande ele­gans i Kunsthalle Wien 2001.
   
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/konst/at/deutschbauer_bibliothek.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

Bibliothek ungelesene Bücher

Dessa två moment, att lit­te­ra­turen byg­ger på en sub­jek­tal afa­si, som i ett visst hänseende kan sägas vara sublim i dess avmakt, och att lit­te­ra­tu­rens möjlighet till att företräda denna storslagna eller löjliga infantilitet, inte kommer att vara saknad, om den lå­ter bli att förverk­li­ga denna möjlighet, ut­gör för­fat­ta­rens funda­men­tala paradox.
    För den fattiga poeten Arthur Rimbaud var denna paradox så out­håll­bar, att han valde att låta bli, för att istäl­let leva li­vet som en oskri­ven roman. I Rimbauds tillfälle är det för­hål­lan­de, att han vände sig bort från för­fat­ta­rens auktoritet och obscenitet för att istäl­let hänge sig sub­jek­tets infantilitet och intimitet, när­mast övertyd­ligt manifesterat. Liknande vändningar under moder­nis­men, om än tagande olika lit­te­rä­ra for­mer, kan man ock­så iagttaga hos så skilda författarskap som Walsers, Kafkas, Joyces eller Bec­ketts. Ty även om författandet av en litterär text är möjlig och kon­ting­ent, så tycks icke desto mindre lit­te­ra­turen vara lika nöd­vän­dig som be­rät­tel­sen, åminnelsen och frälsning­en. Litteraturen kan inte undkomma sin iboende fun­da­men­tala paradox, lika lite som den kan underspela sin obscenitet; hur ”minoritär” lit­te­ra­turen än försöker skapa sig, så kommer den ändå alltid vara ”grandios” i denna sin hävdelse.

I början av sina dagböcker ger A.O. Barnabooth en utmärkt be­skriv­ning på en litterär formel, som intressant nog är den spegelvända av Hulls ”jeg skal lige …”, nämligen potest non fieri, när han efter sin ”förs­ta resa som en fri man” skriver:

… puisque je me suis libéré de mes devoirs sociaux ; évadé de la caste où le destin voulait m’emprisonner ; puisque je ne suis plus l’esclave de mon écurie de course et de mon équipage de chasse; puisque je ne rencontre plus, au bout de tous mes chemins, le démon de la propriété immobilière.

Efter det­ta lit­te­rä­ra ”jag föredrager att låta bli …” så följer en längre harang mot ”den fattige poeten”, vars brott na­tur­ligt­vis är, att denne, i sin motställning av ande och kropp, strävar efter att skriva en svävande poesi, en långt över den haltande tex­ten upphöjd poesi. För Barnabooth för­hål­ler det sig långt mer kom­pli­cerat, ja haltande, som när han vid ett längre betraktande över en tjugo livres sterling-sedel – som alltså lika gärna kunde vara hans lit­te­rä­ra verk – kommer till den insikten, att han med lätthet ser allt det onda som han skul­le kunna utdraga ur det­ta papper, den­na sin trébuchet:

Cette vision était si délicieuse et si douloureuse qu’aussitôt une sorte de fièvre m’agitait. Au contraire, je n’arrivais pas à voir le bien que j’aurais pu faire ; et dès qu’il me tentait un peu, c’est qu’un élément de cruauté, ou du moins de curiosité s’y mêlait. – C’est clair : je suis na­tu­rellement vil.

För A.O. Barnabooth, dvs. för tex­ten, är paradoxen tydlig. Den ex­pli­citerar sig här i form av djävulskap, en fälla. Det är det­ta djä­vul­skap som tex­ten överger sig till, dvs. ett tvivel; Barna­booth ger sig hän till tvivlet på sam­ma sätt som han ger sig hän till resan, från stad till stad, från hotell till hotell, från re­stau­rang till restaurang, från shopping till shopping. Diableriet är denna haltande kuriositet och obeslutsamhet; det­ta övermått av frihet och tvångsmässiga underkastande sig tillfället. Litteratur skri­ven med bockfot.
    Denna paradox och det­ta haltande implicerar en viss grad av intellektuell indifferens. Texten och de tilldragelser som hör där­till är för Barnabooth inte nå­gon­ting som inskriver sig i kau­sa­liteternas ked­ja, men, som Lyotard formulerade det en gång, ”en dissociation, en av­gång”; ett ”Givet …”, som tillhör den nar­ra­ti­va ordning­en och, för så vitt det angår lit­te­ra­turen, är utan grund och utan finalitet. ”Det var en gång …” är ett rent med­de­lan­de, och lika lite någon proposition om verk­lig­heten som någon moralisk dom. ”Det var en gång …” är en tankegång, och den lit­te­rära händelsen angår först och främst vand­ran­det. Det är en resa, liksom dag­dröm­marnes fria och associativa vandrande. Litteraturen, mot­satt­ li­vet, är denna apatiske resenär.

Det kuriösa med Journal intime är, att sam­ti­digt som Barnabooth stolt inleder sin resa som fri ”lit­te­ra­tur”, är det som om Lar­baud, som en slags stumtjänare för den oförskämt rika tex­ten, över­ta­ger infantiliteten och ett ”andligt invalidskap” i form av ett stilistiskt maskspel inte olikt Pessoas heteronymer. Författaren potest non fieri genom att låta en annan hand föra pennan och verk­lig­gör på så sätt en oförmåga till skrift som tex­ten tager på sig som själva för­ut­sätt­ning­en för lit­te­ra­tur.
    Invalidskapet är åt­min­sto­ne det som gör tex­ten haltande, som led Larbaud av en fun­da­men­tal textlig osäkerhet med hänsyn till dess referent, dess trébuchet. Som om han ständigt var tvun­gen att fråga sig om vad han egent­li­gen skriver och i vems namn ; och det är säkerligen hel­ler inte tillfälligt att man lika gärna skul­le kunna kalla Bernardo Soares text för Journal intime, som A.O. Bar­na­booths för Livro do Desassossego.
    Oron ligger i det­ta, att Larbauds fiktiva självbiografi, som A.O. Barnabooth, är lika apatisk i tonen – en serie av lapidariska dissociationer – som sub­jek­tet är stort, och synes därmed att vända om på lit­te­ra­tu­rens iboende paradox. Här är det som om för­fat­ta­ren, Valéry Larbaud, förstummar, avhängd bakom ett främmande påtaget språk, som ett infantilt sub­jekt, för att på den andra sidan låta det omhandlade be­rät­tarjaget verkliggöra lit­te­ra­tu­rens modalitet : fri, rik, cynisk och obscent pladdrande, och fram­trä­der sam­ti­digt rastlös och orolig. Titeln, A.O. Barnabooth, fram­trä­der som för­fat­tare till den infantile Valéry Larbaud (för­fat­ta­re till Enfan­ti­nes), defroque, avhängd, haltande och snubblande bakom sub­jek­tets fälla.
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/md/trebuchet1917.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

Marcel Duchamp: Trébuchet.

Jan Bäcklund