Omkring mitten av det 18. år­hund­ra­det blev den venetianska re­pub­li­ken, klar över, att målningar som var i dens ägo, spridd bland främst religiösa in­sti­tu­tio­ner, under sekler hade varit utsatta för damm, rök från ljusstakar, ibland till och med ångor, alltid hängande i rum med våldsamt varierande tem­pe­ra­tur, och ofta utsatta för re­stau­re­rings­för­sök, vil­ka i bästa fall blott var klumpiga, van­ligt­vis dock direkt skadliga. Inte sällan ersattes de av målningar mer i samklang med ti­dens smak, och inte bara riskerades de att stjälas, men till och med säljas i utlandet.