Allting mycket välkänt och genomtuggat. Mindre välkänt och genomtuggat är, inbillar jag mig, vad som sker när man följer en av dessa vägar och så att säga går över gränsen för dess perfektion. Vad händer när bilden har blivit så ren, så obetydlig och så trevlig att dess tillhörsförhållande till det vi under modern tid har lagt i konstbegreppet tycks helt fördunstat? Och motsvarande: vad händer när objektet inte kan bli mer kyligt, apatiskt och monotont, efter det att konsten inte längre kan bära det som en nyhet?