Jag tror det var den finlandssvenske diktaren Bo Carpelan, som om sin mu­si­ka­liskt begåvade morbror, Axel Carpelan (1858–1919), skrev nå­gon­ting i föl­jan­de stil: Axel var en mu­si­ka­liskt högt be­gå­vad latmask som levde i ett ömsesidigt misstroendeför­hål­lan­de till den omgivande värl­den. 1887 uppoffrade sig några per­so­ner, som var klara över hans mu­si­ka­liska öra och kunnande, och erbjöd honom ett arbete som musikrecensent på Åbo Tidning, vil­ket Axel dock vän­ligt avböjde med hänvisning till sitt ”and­li­ga­ invalidskap som omöj­liggör snart sagt varje form av arbete”. Följdaktligen fram­levde han sitt liv i klen hälsa, ensamhet och fattigdom.