Tiden har kommit till att råda bot på denna vulgaritet, att in­tro­du­ce­ra till ideolo­gis­ka och fi­­lo­so­fiska avhandlingar sam­ma förfining, sam­ma lätthet som kännetecknar det så kallade ex­peri­menterande må­le­ri, musik och kinematografiska verk. Det handlar på inga sätt om att uppfinna en eller flera nya teorier eller interpretationer; vad vi saknar är ett djävulskap eller en apati, så­le­des att den teo­re­tiska modus undergrävs och att dess hävdelser inte reser sig igen, att den åter blir ett manér och att den sätts till sida från sin do­mi­ne­ran­de position, som den åt­min­sto­ne sedan Pla­ton har haft: att frågan om sanning­en blir till en fråga om stil.”