« Halblustig und nicht wirklich kritisch … »

Konst, motstånd och mikropolitik på bakgrund av Julius Deutschbauer och Gerhard Spring

En omarbetad svensk version av ovanstående.

Att politiska ämnesområden överlagrar sig kons­tens är ing­en nyhet, och det kommer säkerhet att så förbli. Under nyare tid har det kan­ske tydligast visat sig när den svart-blå koalitionsregering­en blev ett faktum i Österrike i februari 2002. Den konst­närliga miljön var inte sen med att reagera med en rad regeringskritiska manifestationer och med ett ännu större antal av, företrädesvis låg-formella, regeringskritiska konstverk. Nyckelordet för dessa manifestationer och verk var ”Widerstand” (motstånd).
Warning: imagesx() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/www/portheim.org/pub/imagecopyresampled.php on line 18

Warning: imagesy() expects parameter 1 to be resource, boolean given in /home/www/portheim.org/pub/imagecopyresampled.php on line 19

Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/konst/at/paulalbertleitner.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

Paul Albert Leitner (2000).

Konsten var ock­så entydigt mot denna regeringsbildning och dess tendens till bagatellisering av Österrikes nyare his­to­ria. Alla aktiva konst­­nä­rer tog en klar och entydig ställning: målare slutade måla för att de­mons­trera och skandera ”Wi - der - stand!”, andra gav deras verk ett tyd­ligt samhällspolitiskt in­ne­håll och ordet ”Widerstand” sprayades på ett mycket stort antal av Wiens husmurar.

I en värld där vi västerut finner den enda kvarvarande hypermakten, ledd av en nyfrälst George W. Bush, som med en självgod, självsäker och patetisk ortodoxi kan proklamera att ”de som inte är med oss, är mot oss”, och där vi österut finner heliga krigare, med blicken fast riktad på det transcendent hinsidiga, stöter bort det dennasidiga som ett stycke avskyvärt avfall. Men ock­så i en rad europeiska länder finner vi mot­sva­ran­de tillspetsade konfliktfält mel­lan högerpopulistiska oss-och-dom retorik med allt mer racistiska övertoner, ackompagnerat av allt mer förutsägbara och allmänt hållna anti-attityder från vänsteraktivister, där vi ock­så ständigt möter sam­ma ”de som inte är med oss, är emot oss”. Allt det­ta är så förutsägbart eftersom polarisering­en är så stark. När man gör anspråk på sanning­ens och rättens ort ökas for­mernas och utsagornas densitet proportionalt med anspråkets kraft och den entusiasm med vilken den yttras. Positionen producerar tunga for­mer och tydliga utsagor. Motsatt tycks kons­tens traditionella position svag; dess utsagor tvetydiga och dess for­mer diffusa.

Möjligen därför blir frestelsen för tydliga utsagor och starka for­mer spe­ciellt lockande för konst­­nä­rer. Frestelsen ligger i att inskriva ver­ket i ett starkt laddat kretslopp, att lokalisera ver­ket i en av mobilisering­ens poler. Man kallar gärna denna lokalisering för ”motstånd” och sam­ti­digt föräras man ett ämnesområde, ett ärende, som fram­trä­der som viktigt, re­le­vant och starkt. Och plötsligt kan konst­nären se sig själv som en som ägnar sig åt ett hederligt arbete, snarare än en dagdrivare och onyttig börda för samhället.

Just eftersom kons­tens position är så tvetydig (diabolisk) är det möj­li­gen mer påkrävet än någonsin att påminna om Lyotards – just heretiska – förslag från 1975: ”Det är på ti­den att upphöra med teo­re­tisk terror. Det kommer att vara ett mycket viktigt ärende för oss under lång tid. Begäret efter sanning, som när varje terrorism, är inskri­ven i vår mest okontrollerade användning av språket, i den grad att varje avhandling som det mest naturliga i värl­den är präglad av en hävdelse av att tala sanning med en slags obotlig vulgaritet. Tiden har kommit till att råda bot på denna vulgaritet, att in­tro­du­ce­ra till ideolo­gis­ka och fi­­lo­so­fiska avhandlingar sam­ma förfining, sam­ma lätthet som kännetecknar det så kallade ex­peri­menterande må­le­ri, musik och kinematografiska verk. Det handlar på inga sätt om att uppfinna en eller flera nya teorier eller interpretationer; vad vi saknar är ett djävulskap eller en apati, så­le­des att den teo­re­tiska modus undergrävs och att dess hävdelser inte reser sig igen, att den åter blir ett manér och att den sätts till sida från sin do­mi­ne­ran­de position, som den åt­min­sto­ne sedan Pla­ton har haft: att frågan om sanning­en blir till en fråga om stil.”

Notera här att enligt Lyotard är konsten befriad från en ”teo­re­tisk terror” med hänsyn till ”att tala sanning”, då den till sitt väsen angår en fråga om stil. Vi kunde ock­så säga: konst är en spe­ciell modalitet, ett sätt att taga sig an sakerna, en slags vinkel på värl­den, li­vet och ob­jekten, som skiljer sig från ”the perfect angle of persuasion”. En konst som vill nå­gon­ting inom ett politiskt, socialt eller eko­no­miskt ämnesområde, kommer inte sällan att fram­trä­da med en självgodhet som sällan kläder ver­ket, varmed den ock­så ofrivilligt kommer att taga på sig denna ”teo­re­tiske terror”. Den blir så att säga tvun­gen till att utforma sig som en ”ideo­lo­gi­sk avhandling”, med allt vad det kräver av argumentativ densitet, eftersom den annars inte skul­le kunna uppfattas som an­gå­en­de sitt politiska, sociala eller eko­no­mis­ka ämnesområde. Detta är självklart inte sam­ma sak som att säga att den därmed blir ”dålig konst” (som bekant, de gustibus non disputandum), men lättheten och diableriet kommer med nöd­vän­dig­het att vara uträtat till en viss ändamålsenlig entydighet. Däri ligger, tror vi, den politiska anfäktelsens dilemma.

Det är mitt i det­ta dilemma som de österrikiska konst­närsparet Julius Deutschbauer och Gerhard Spring förtjänar ett visst in­tres­se. Mitt i det extremt polariserade österrikiska kulturklimatet tog de just en otydlig politisk ställning; ställning ja, men en obeslutsam och haltande ställning. Så­le­des kom de till att använda själva slagordet Widerstand föga pietetsfullt i affischen (de gör ty­piskt affischer) ”Widerstandl” (från maj 2000), där vi ser konst­­nä­rerna stå i deras ka­rak­täristiskt obeslutsam­ma och håll­ningslösa attityder med varsin varmkorv framför en korvkiosk (Würstelstandl).
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/konst/at/Widerstandl.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

1

Widerstandl skall här förstås i betydelsen ”matstånd”, som det ock­så framgår i en annan affisch: ”Wurschteln statt Wählen” (”jag bryr mig inte ”, hetter på österrikiska ”es ist mir wurscht”). Denna affisch visar igen konst­­nä­rerna i sam­ma obeslutsam­ma håll­ning, tvekande och barnlockaraktigt vinka till sina potentiella väljare.
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/konst/at/Wurschteln.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63
Utsagor som dessa var inte precis vad Torsdagsdemonstrationerna helst såg. När Deutschbauer och Spring gav ut deras bok med fiktiva dia­lo­ger mel­lan den svart-blå regering­ens kulturminister Franz Morak och en rad av viktiga kulturpersonligheter i Österrike, Morak u.v.a. (edition selene 2001), var det just denna aspekt, denna obeslutsam­ma och självutplånande håll­ningslöshet, som en kritiker på tid­skrif­ten frame träffade precist med omdömet: ”Halblustig und nicht wirklich kritisch …” (Halvkomiskt, men utan riktig kritisk udd …).
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/titlepages/deutschbauer_s_morak.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

1

Det var inte recensentens avsikt att berömma, men jag tror att denna ”halv-form”, det­ta ”demi-”, det­ta ”diableri” eller det­ta ”både-och” och det­ta ”å-ena-sidan-och-å-andra-sidan”, kan ge oss en viktig nyckel till att förstå det spe­ciella sätt varpå konsten producerar utsagor.

Men vad vill det säga, ”att taga en otydlig politisk ställning”? Vad vill denna dåligt ekviperade och löjligt självursäktande håll­ningslöshet egent­li­gen säga oss? Ett passivt försvar för Haider, Bush och andra neo-konservativa hökar och svärmorsdrömmar? Knappast, vil­ket en en­kel komparativ stilstudie tyd­ligt visar. Men tydligen har vi hel­ler inte med något beslutsamt motstånd – som just har en håll­ning – att göra: motståndet verkar snarare elastiskt och/eller plastiskt, med en glatt och/eller rå yta, tve­ty­digt och/eller kitschigt ytligt. Den är inte varken-eller; den är och-eller. Lyotard kallade denna lo­gis­ka modalitet för ”amfibologi”, läran om tvek­sam­heter och tve­ty­dig­heter.

Denna tve­ty­dig­het är inte tillfällig, men hänger intimt sam­man med den ’konsistens’ som konsten an­ta­ger när den verkligen bju­der på motstånd. Det vill säga, när konsten blir resistent (t ex i för­hål­lan­de till politisk eller annan in­stru­men­ta­li­se­ring). Det som kan bli tröttande med en konst, vars egna hävdelse är att den bju­der ”motstånd” mot politiska eller eko­no­mis­ka makter, är att den just inte är motståndskraftig gent­emot själv sam­ma krafter; den är helt och hållet beroende av, och reaktiv på, den politiska agenda som den skriver sig in i. Det är det­ta beroende och denna reaktivitet som gör att konsten, i sin formella bearbetning av ämnet, mer eller mindre kommer till att spegla sig i den politiska (eller eko­no­mis­ka) logiken. På så sätt kommer ver­ket, gan­ska okontrollerat, att in­kor­po­re­ra sam­ma obscena hävdelse av Sanning & Rätt som det som den reagerar på. Det är ty­piskt på så sätt som stora delar av samtidskonsten med politiska ambitioner just undgår att bjuda det politiska på motstånd (résistance), men däremot bistånd (assistance). ”All konst är politisk” är dess slogan. Konstens åskådas som en formell supraledare där föremålet går rakt ige­nom, just utan motstånd. Den ställer sig mot saken i ämnet, men kommer med denna ställning att bistå med själva ämnets fixering och symbolisering, som ett slutet ob­jekt spänt ut mel­lan en pod och en antipod. Denna fixering och symbolisering ligger i det politiskas (och i bredare mening socialisering­ens) in­tres­se. Målet är na­tur­ligt­vis­, som tillfället ock­så har varit i alla diktaturer, att upplösa konsten till en retorisk och entusiasmerande form innanför den politiska dis­kurs. Allvarligare är, att den i en bredare mening ser konsten som ett instrument att etablera den riktiga mening­en för den tvekande och obeslutsamme medborgaren.

Om en sådan fixering av ämnet med nöd­vän­dig­het snarare verkar att bistå det politiska på det konst­närligas räkning, så är frågan om inte kons­tens motståndspotential snarare ligger i dess ”föremålslöshet”. ”Den föremålslösa konsten” är en föreställning som vi känner väl från de senaste hundra årens konstteori (som ju i övrigt omöjliggjorde den unga Sovjetre­pub­li­kens in­stru­men­ta­li­se­ring av Ma­le­vich). Föremålslösheten banaliserades en smula med konceptkonsten i väst (just som for­ma­lism­), sam­ti­digt som den fick sin radikala formulering och mest konsekventa praxis av de så kallade ”Moskva­koncep­tua­lis­terna” (NOMA) på 70- och 80-talen, som just var ”Halblustig und nicht wirklich kritisch …”. Men låt oss, gan­ska omo­tiverat, stanna upp en aning för att fråga till Moskva­koncep­tua­lis­ternas roll i Sovjetunionens sammenbrott. Kanske för att frågan annoncerar sin egen absurditet, då allt tyder på att den var obefintlig, icke-existerande, åt­min­sto­ne om vi håller oss till mo­dern forskning i ämnet, som gärna pekar på Reagan-administrationens aggressiva upprustningspolitik. Att istäl­let för denna politik peka Moskvakonceptualisternas ut­ställ­ningar i kök och löjliga aktioner utan åskådare, ger inte mycket mening åt storpolitisk kausalitet. Men sam­ti­digt skul­le man – utan att för den skull behöva fram­trä­da som komplett idiot – kunna ar­gu­men­te­ra att den, i sin löjliga litenhet eller i sin stammande subversitet, var oöverskådlig, i betydelsen viral, rhizomatisk, amöbaaktig, eller kan­ske just som den berömda taoistiska fjärilen. Och ja, det­ta kan väl ses som det rakt mot­sat­ta av MoMA:s avnazifiering och spridning av demokrati i Västeuropa genom en rektificerad konstexport av ”one-of-each” till varje av de hundratals nybyggda tyska konsthallarna som fylldes upp med International Grand Style Art. Hur det än må vara med det­ta: NOMA stod inte till att bryta sam­man, och däri ligger Kretsen av Moskva-konceptualisternas verk­li­ga motståndskraft.

Poängen är här den, att det är likgiltigt för konsten huruvida muren eller Sovjetunionen existerar eller ej, huruvida samhället är gott eller ej, huruvida man har en ut­ställ­ning eller ej. Muren, Sovjetunionen, samhället og ut­ställ­ningar är inte kons­tens föremål. Konstens föremål är däremot grund­läg­gan­de imaginär, var­för konst­nären lika gärna kan säga att ”Berlinmuren existerar och existerar inte”; en dörr kan vara öp­pen och stängd sam­ti­digt.
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/md/door11rueLarrey_alt.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

Marcel Duchamp: Door, 11, rue Larrey.

Likgiltigt med vil­ka material, for­mer eller händelser som konsten opererar med som sina verk, angår konsten och dess verk inbillningskraften, och har man ing­en inbillningskraft, så är man dessvärre hel­ler inte mottaglig för konst. Det är i denna ”svaga tanke”, i det­ta icke-existerande och opåvisbara orsakssam­man­hang som, paradoxalt nog, omfånget av inbillningskraftens motståndskraft ligger.

Skolåret 2002-2003 höll Deutschbauer och Springs en performance-föredragsserie på Kunsthalle Wien och pub­li­ce­rade i anslut­ning därtill en bok: Politisch für Künstler. Der Lehrgang zum erfolgreichen po­li­ti­schen Künstler in 12 Lektionen (2003).
Warning: getimagesize(/home/www/barnabooth.portheim.org/museum/konst/at/deutschbauer_spring_politisch.jpg): failed to open stream: No such file or directory in /home/www/portheim.org/pub/textbild.php on line 63

1

Titeln är pregnant, då det skul­le vara att sätta en överdrivet stor tillit vid den konst­närliga oskylden om man kom till att undervärdera driften efter konst­närlig succé i vårt dilemma. Men om än inramat i en löjlig form (mel­lem ”från vår bok ”2 Männer 1 Witz”” … till ”eine Runde Schwedenbitter für alle”), så går konst­­nä­rerna med befriande klarsyn ige­nom sina begrepp: Demokrati, Medier, Subkultur, Maktför­hål­lan­den, Motstånd, Ekonomi, Arbete, Globalisering, Våld, Könsför­hål­lan­den, Intervention och Strategi. Under lektionen ”Widerstand” dissekeras först begreppet motstånd, som ett ut­tryck för motvilja (Widerwille) orsakad av en bestämd retning (Reiz). Retning­ens källa förblir obestämd, även om motståndets ut­tryck reagerar på en helt specifik retning. Motståndet for­merar sig som en demonstration eller statement (”ståndpunkt”: yt­ter­li­ga­re ett av dessa ame­ri­kans­ka entydighetsbegrepp som har frambringat så myc­ken oskön konstteori). Då demonstration härstammar från det latinska monstrare, d v s på en fram­vis­ning (ex­em­pel­vis monstransen som in­ne­håller tecknet för Corpus Christi), så avvisar demonstrationen det­ta tecken och framvisar dess mot-tecken. Att de­mons­trera skall här förstås som att av-visa. Men då demonstrationen, av-visning­en, redan finns innanför ”monstrering­en” av det, som den sätter sig till värn mot, leder det­ta till yt­ter­li­ga­re entydiggörelse, eller determinering, av det fram-visade som ett-sam­ti­digt-av-visat. Det etableras en polär ”apparat”, där den riktiga driftstyrkan etableras av de två polernas spänningsutjämning. Regulativet är det­ta tecken (det framvisade och det avvisade) som är sam­manväxt till ett symbolon i bokstavlig mening, en immunologisk teckenkropp med sin antikropp. Ståndpunkten och motståndspunkten förenas i föremålet. Frågan är då, om inte en sådan ståndpunkt eller motstånd motsä­ger konsten eller, som Deutschbauer och Spring foreslår, ”om inte konsten just förlöper i en skev linje, vinglande genom fältet av ståndpunkter och motståndspunkter”.

Konstnärernas förslag utmynnar sig just som en mikropolitisk strategi av parodiskt och pseudologiskt (amfibologiskt) tillsnitt, ungefär som en ”molekyl” (som det heter hos De­leu­ze och Guattari) eller en elektron (”fri radikal”). Och i den stil följer där­ef­ter en rad föremålslösa motstrategier, som ex­em­pel­vis: ”Föreställ dig att du är en amöba, som hela ti­den delar dig och al­d­rig häftar på någon substans” eller: ”Antag, i stället för behovens frihet, lyckans instabilitet”. Det handlar här om att införliva det­ta föremål, denna ståndpunkternas och motståndspunkternas symbolon, och utsöndra tecknet i flytande form; eller transmutera spänningsfältets politiska form till föremålets materia, så att dess form pulveriseras, och att det är i denna pulverisering som den frisätter smaken. Smaken kan först förnimmas i for­mernas dekoherens, i for­mernas sönderfall. Konsten är det som njuter av sönderfallet av föremålens och drifternas kroppar och antikroppar. Föremålslösheten an­ta­ger, åt­min­sto­ne i Deutschbauers och Springs utgåva, föremålens amfibologi. Alla föremål åskådas yt­terst som sönderfallna ståndpunkter och motståndpunkter i ett osäkert och flytande till­stånd, som ett eller/och-koglomerat. Amfibologin, i denna dekadenta utgåva, är att transmutera ämnet genom att in­kor­po­re­ra det i kons­tens inbillningskraft för det föremålslösa: ”Åskåda med njutning den oro, som det in­kor­po­re­rade föremål bju­der med sitt motstånd, som en lyx som den bju­der till dig, i det att den är för dig mot dig, och att den är mot dig för dig.”

Närer man en mycket stor tilltro till kons­tens potential, så är det endast det­ta som kan förändra nå­gon­ting som helst; ställer man sig däremot – säkerligen med god grund – tvekande till en sådan föreställning, så är det åt­min­sto­ne inte oskön i sitt sätt att gå till sakerna. Men hur det än för­hål­ler sig:

Spring: Konst blir inte politisk för att den tager en ståndpunkt i ett politiskt ämne,
Deutschbauer: men snarare för att den uppfattar sitt ämnes form som en politisk form.