Året innan, i 1967, svarande på Pier­re Cabannes fråga om huruvida “Schack är det idealiska konstver­ket?” sam­manfattade Duchamp rätt precist sin syn på schack versus konst: “Kunde vara. Även schackspelare verkar mer sympatiska än konst­­nä­rer. Dessa män­nis­kor är helt insnöade, komplett blinda, dom har skygglappar. Det är galningar av en särskild sort, den som konst­­nä­rerna förväntas vara – men i regel inte är. Detta var i huvudsak vad som fascinerade mig mest. Jag var mycket intresserad av schack under fyrtio-fyrtiofem år, men sedan svalnade min entusiasm bit för bit.”3