Liderliga paragrafer till en socialestetik

Passepartout, nr. 7, 4. årgang, Århus 1996 (opag. insert), pp. [7]–[28].

Inledande bortförklaring

Hemkommen till Wien från en längre vistelse i barbariska länder, låg ett brev och väntade på mig från redaktören till denna publikation, påminnande mig om ett löfte jag uppenbarligen gett, att skrive en text rörande ämnet “Værk – Samfund”, vilken, i skrivande stund, skall vara redaktören tillhanda inom 5 dagar. Jag skall göra mitt bästa för att inte svika löften jag så ovårdat strör omkring med, men blott minna läsaren om, att jag sitter i ett kubiskt rum, med 3,70 m. höga, kala, vitkalkade väggar, ringa referenslitteratur (av någon outrannsaklig anledning mest antikvariatkataloger och böcker om magi – bl. a. ett förnyligt lyckligt köp av der Hochgelehrte, hochwohlgeborenen &c., Wolffangi Hildebrandi Magia Naturalis, das ist: Kunst= vnd Wunderbuch … Jehna u. Erffurt, 1625, in-4°. Dessvärre inkomplet (typiskt saknas de interessanta avsnitten, som “Confortatium ad membrum virile” & likn.), vilken dock inte blir använd här; använd borde – å andra sidan – Jean-Luc Nancy’s La communauté desœuvré ha blivit, men den är tyvärr otillgänglig för mig nu. Denna text må alltså gå med ps.-Kajsa Varg som ledstjärna: “Man tager vad man haver.”), samt en ringa, för en billig peng inköpt skrivmaskin (som inte kan skriva ‘å’), varför den text som följer, möjligtvis inte svarar till den som tidigare utlovades.

Texten som följer må således i sanning sägas utgöra såväl ett försök, som ett löst utkast, och medans jag nu ändå är igång, vill jag passa på, förutom att prisa redaktörens tålmodighet i dessa röriga tider, att också tillägna detta försök ludologen E. Bäcklund, coleopterophilen G. Håkansson, samt brachyografen N. Qvarnström.

I. Talande huvuden

Saken är här “verk – samhälle”, vilket i sig är en rent social-politisk sak, då samhället, som vi vet från bl. a. Heidegger och vidare Nancy, är någonting i-verk-satt, och således hörande till verkkategorierna i sig själv; men då kontexten nu är konst, bör den kanske ställas upp som “konst – verk – samhälle”, och frågan som därmed implicit blir ställd, skulle då kunna formuleras som: vilket art “kitt”, eller vilket ‘artikulationsled’ av verk-karaktär, kan sägas att fungera reciprokt förbindande eller förmedlande artistiska aktiviteter med politiska (hörande till polis, stat, samhälle, gemenskap etc.)?

§ Frågan, så stäld, är klassisk. Sedan romantiken har konstnären im allgemeinen, vant sig vid att besvara den apatiskt: “det rager mig”; tidigare hette det – med svart basker och röd halsduk (vanl. i Europas nordliga randstater efter ett studiebesök i Montparnasse) – “l’art pour l’art”, vilket må sägas att vara konstens version av Frälsarens “Ge åt kejsaren …”.

§ Innan de olika hantverksamässiga artisterierna blev till de bildande Konsterna var ledet verk-samhälle någonting ganska naturligt, eller rättare: någonting kulturell nödvändigt; än tydligare var detta förhållande innan renaissancen, ɔ: en konstfärdig verkproduktion innan renaissancen utan sociala implikationer och funktioner var ganska otänkbar.

§ Betrakta följande groteska exempel på ett ‘huvudverk’: “Les idolâtres de la Syrie et de la Judée se faisaient des oracles avec des têtes d’enfants qu’ils arrachaient violemment du corps de ces pauvres petits créatures. Ils faisaient sécher ces têtes, et après leur avoir mis sous la langue une lame d’or avec des caractères inconnus, ils les plaçaient dans des creux pratiqués dans la muraille, leur faisaient un corps de plantes magiques environées de bandelettes, allumaient une lampe devant ces affreuses idoles, leur offraient de l’encens et venaient religieusement les consulter; ils croyaient entendre parler cette tête dont les derniers cris d’angoisse avaient sans doute ébranlé leur imagination.” (Éliphas Lévi, Histoire de la magie, p. 133).

§ I denna typ av verk, så genomgående (om inte alltid lika groteska) i alla för-kristna kulturer (inte alltid okända hos de för-kristna kulturer (inte alltid okända hos de kristna heller), är det omöjligt att skilja mellan en konstnärlig installation (jmf. de modernare exemplen Wiener Aktionismus, Body – resp. Abject Art) och en politisk-social institution.

§ Det plastiska och det juridiska förblir o- eller för-artikulerat i kulten. Kulturen och gemenskapen bygger på “a tranquillity tinged with terror” (Burke).

§ Det är heller inte vår avsikt att peka på någon sådan skillnad – tvärtom, flera element förekommande i vårt groteska exempel förtjänar en viss uppmärksamhet med hänsyn till en senare leddelning. Låt oss nu blott nämna, att talande huvuden (skilda från kroppen) är att betrakta som huvudverk, ett chef d’œuvre, vilket vill säga mästerverk, hörande till underverken i deras skräck- eller ångest-injagande sublimitet. Till detta inte ointressanta ämne, se vidare Michel Serres, Genese (omkr. s. 10), eller min pamflett från Kunstakademiet i København.

§ Liknande talande huvuden (om än i koppar) förekommer tämligen flitigt i populära legender, vilka cirkulerade med viss persistens efter Albertus Magnus (den Store, utförande storverk) och Roger Bacon, doctor mirabilis kallad (utförande underverk); och vidare, att dessa installationer av talanden huvuden alltid fungerade som orakel (inte sällan just i samspel med “caractères inconnus”).

§ Då detta är ett utkast, hoppar vi här över ett antal mellanräkningar, för att blott konstatera, att alla för-republikanska – sociala som konstnärliga – institutioner, bygger på ett sublimt “fiat”, en punkt, från vilken det kan ‘yttras’; ett exprimandum.

§ Det är vidare från detta exprimandum, som de led, vilka konstituerar samhället kulturellt (ɔ: kultiskt) kan härledas. Det sublima icke-artikulerbara (jag följer här J.-F. Lyotard, “Det uartikulerbare eller striden selv”) är här kittet i samhällslederna, ɔ: det ännu inte led-delade, i sig innehållande gemenskapens ethos som aisthesis, vilket därefter kan avledas till olika förvaltningar.

§ Vi påstår alltså, att Heidegger blott tänker det republikanska “räumen”, vari samhället grundas från ett ut-rymmande av plats eller ort (Ort-schaft), eller – vilket jag har från S. Agacinsky – resandet av en stod, ett falliskt exprimandum, för att påstå, att för-republikanska samhällen bygger på ett orakelspråk, ett underbart yttrande, i stil med: “Ni!”; så är heller ingenting rest eller röjt av judarna, vilka tvärtom vandrar omkring (om än med det utlovade målet Israel för ögonen), ibland t. o. m. evigt, som Ahasverus, med ständigt ledd av en röst, som på förunderligt vis talar med sina herdar.

Anm.: Judarna, som saknar orakel i grekisk eller kaldeisk mening, har naturligtvis sitt ‘orakel’ i Jahve, förmedlad via profeterna, ɔ: förkunnarna.

§ Den republikanska samhällsformen tillkommer – efter vad är mig bekant – efter det att Tarquin den Suveräne år 509 f.Kr. (detta, och följande, enl. F.-X. de Felles, Chronol. univ. Nouv. ed. Paris, 1834, p. 53) avskaffade konungadömet i Rom och införde republik, varefter staten förvaltades av två årliga magistrat, kallade consules. Det var också denne Tarquin som reste Roms murar – efter, så att säga, Romulus år 752 f.Kr. röjt marken. Men då hade en lika egentlig republik (kallad “demokrati”), sedan länge varit etablerad i Athen i form av de där styrande “archontes” från 1095 (om man räknar från de på livstid insatta), från 757 (om man räknar decenarierna), eller från 684 f.Kr. (om man räknar de årligt insatta), allt efter a.a., p. 42.

§ Det är också under Solons och Perikles Athen vi får, vad som sedemera kommer till att kallas den klassiska konsten, och den klassiska defintionen på verket – och, som vi ser: likgiltigt om vi taler estetik (konst) eller etik (samhälle); vidareförd efter det att romansen och gotiken flirtat med sina pre-republikanska föreställningar, till renaissancens Florens, var L. B. Alberti gav den odödliga definitionen så denna verkform, slående fast, att det sköna – och därmed också det goda och sanna – verket, förhåller sig delarna till helheten således, “att ingenting kan läggas till, ändras, eller tagas bort, utan att helheten därvid förringas” (De re aedificatoria).

§ Som kanske inte framgick av vårt groteska exempel från Lévi, men som jag går i borgen för dess riktighet, så vet vi, att det förhöll sig rakt motsatt med det för-republikanska verket; der skall allting omplaceras, transformeras, läggas till och dras ifrån, utan att det gör det minsta för helheten, då den sublima skapelsen essentiellt är ett ohyggligt monstrum, en monstruitet där leddelningen är villkorlig, då allt – bokstavligen – hänger på utsagan och utsagans locus.

§ Under åren 1770 till 1773 skissade den unge Goethe – under inflytande av Lessings tyska översättning av Burke’s Philosophical Inquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and the Beautiful (London 1757) och under inflytande av romantiken nyväckta interesse för “det sublima” (jag vill i min ph.d. avhandl. närmare redogöra för hur detta kunde låt sig göra) – på tre parallella utkast till dramer, där de inom varsin diskursgenre tematiserade den sublima iverksättelsen. Det rör sig om “Ur-Faust”, “Julius Caesar” och “Prometheus-fragmentet”, var Faust, som bekant, handlar om hur man tillskansar sig universell och gudomligt förbehållen kunskap; Prometheus-fragmentet specifikt och plastisk sublimitet, i det att Prometheus tillskansar sig himlens eld, och med dennas hjälp kan levandegöra sin modellerade kvinna, ganska som vi känner det från Shelley’s Frankenstein, Balzac’s Le chef d’œuvre inconnu eller Gustav Meyrink’s Der Golem; Julius Caesar, slutligen, gestaltande den politiska övermänniskan, revolutionären, här i en Sturm-und-Drang Fassung med förebild från antikens “terreur”.

§ För en sådan antik “terreur” hade sedan länge Alexander den Store fungerat som parameter, och till vem man tillskrev ett oräkeneligt antal underverk (bl. a. just talande huvuden). Denna typ av tyranner får inte sällan epitetet “Magnus”, eller le Grand, ty det är också magnum opus, eller le grand œuvre, som de sätter i verk. Vem drömmer om att ge en republikan epitetet “den Store”? Nu kanske någon invänder: vad med Konstantin eller Charlemagne? Så ber vi er blott betänka, varifrån deras maktfullkomlighet sanktionerades – ty det var inte för att de reste stoder, rymde mark, byggde murar, eller segrade i slag …, nej det var för att deras makt sanktionerades från ovan, via ett under, ett orakelspråk. (I sanningen namn skall det dock medges, att vi inte känner tillräckligt till om Frederik den Store av Preußen – annat än från pornografiska verk, vika förklarar epitetet ganska annorlunda – till att avgöra varifrån epitetet må sägas härröra.)

§ Det sublima väldet, den på sublima icke-artikulerbarheter byggande samhället, vilar som bekant på terror, och termen terro var också central för den politiska filosofen Burke’s reflektioner omkring våra ideer om det sublima, som tidigare nämnt: “a sort of delight full of horror, a sort of tranquillity tinged with terror” (Phil. Inq., p. 124). Samma år som Immanuel Kant publicerade sin tredje kritik (1790), innehållande bl. a. de berömda analytikerna av geniet och “Das Erhabenen”, publicerade ovannämnde Burke sina betraktelser över den franska revolutionen … (*)

-------------------------------------------
(*) Argumentum cum silentio.

§ Av dessa grunder, vill vi argumentera, kan man i sanning instämma med Nietzsche, att “etik är vad vi till dagligen (im allgemeinen) kallar estetik” (Geneal. d. Moral – väl?). Det är först senare dessa funktioner – samhället, gemenskapandet mot sinnlighet, formgivandet – leddelas.

II. Entomopolis


§ Detta således postulerat, ser vi, att verkskapande omöjligen kan frigöra sig från samhället; och motsatt, att samhället omöjligen kan frånsäga sig sitt sinnligt-formgivande exprimandum.

§ Det betyder å andra sidan inte, att verkskapandet – vare sig i form av “social plastik” eller “plastisk socialitet” – alltid pendlar mellan republikansk klassik och tyrannisk grotesk; tertium et al. dantur.

§ Och vidare, som vi nämnde inledningsvis, konstens sekularisering i och med renaissancen, har också isolerat de artistiska verken från det samhälleligt gemensamma, varefter det inte omedelbart är givet, vad det allmänna har med konsten att skaffa; och vidare: att motsättningen republikansk klassisk contra tyrannisk grotesk blott i genealogisk mening kan sägas äga någon relevans för en modern verkanalys.

§ Det apatiska svaret på vår fråga är alltså inte utan grund; och i synnerhet efter det att den filosofiska estetikens oomstridda auktoritet, Immanuel Kant, karaktäriserat den estetiska omdömesförmågan, och därmed verkskapandet som “inbillningskraftens föremålslösa och fria spel” (cit. efter förnimmelsen).

§ Överflödigt att notera är, att det också är under denna tid – andra halvan av det 18:e århundradet – som den moderna tanken om demokratiet uppstår, vilket vill säga: alla pjäsers lika värde; kung, löpare som bonde, vilken därefter utvecklas till vad vi känner i västvärlden idag.

§ Mer chansartat är, mitt här framkastade påstående, att det också är under denna tid, som vår nuvarande idé om ‘spelets’ karaktär framväxer, så som vi exempelvis läser i Meyer’s Neues Lexikon, där “Spiel” definieras som “eine Tätigkeit, die ohne bewußten Zweck, aus Vergnügen an der Tätigkeit als solcher bzw. an ihrem Gelingen vollzogen wird und stets mit Lustempfindungen verbunden ist” (min kursiv).

§ Alls inte chansartat är dock, att en sådan speldefinition var fullständigt otänkbar innan renaissancen, ja, t. o. m. Hieron. Cardano (De ludo aleae) förbinder sina spel- och sannolikhetsanalyser med orakeltecken och uttydning av fataliteter.

§ Låt oss ge ett annat exempel, likaldes groteskt; denna gång från Jacobus de Cessoli, som omkring år 1250 skrev sin Schachzabelbuch, i vilken han berättar, att vid denna tid, då kung Evilmerodach härskade uti Babylon, en utsvävande, orättfärdig och grym människa, som delade sin faders, Nebukadnezars, lik i 300 delar och kastade dem inför 300 gamar, uppfanns schackspelet. Som uppfinnare av detta spel tillskrev Jacobus en orientalisk filosof, kallad Xerxes av kaldéerna, Philometer av grekerna, vilket betyder vän av mått eller rättfärdighet.

§ Nu vet vi bättre, att schack, och schackliknande spel, inte först uppfanns under Evilmerodac’s (el. Ilvarodamus’) regeringstid 605–562 f.Kr. (efter de Feller, op. cit., p. 36), som Jacobus de Cessoli påstod (om än byggande sina upplysningar på den hl. Hieronymus, som levde mellan 345–419), men var i bruk åtminstone redan under det 4: årtusendet före vår tidräkning, varifrån arkeologiska fynd visar på ett schackliknande spel – det s.k. “Tjugofältspelet” –; från litterära källor vet vi att det fungerade som ett orakelspel, där spelplanen var ödesplanen, och stenarna ödesstenar, och flyttande av stenarna på Ödesplanen, eller himmelsbrädet, efter vissa regler förklarade – efter en interpretation av spelaren/spelarna – den gudomliga viljan. Cf. vidare Gerhard Josten, Die Steine der Weisen, Hollfeld: Ed. Beyer, 1992).

§ Enligt Gustav Schlegel fanns schackspelet (Xiangqi) i Kina redan 2.500 f.Kr., och skall ha uppfunnits av den mytomspunne gule kejsaren Huang-ti, med vem den kinesiska kronologin som så föds. Schlegel srkiver i sin avhandling: “Das Brett stellt den Himmel vor, in welchem die Fächer die Himmelshäuser und die Steine die Gestirne bedeuten. Die höheren Steine gleichen den Planeten, während die Bauern, die bloß eine einzige Bewegung haben, die Fixsterne vorstellen. Der König ist wie die Sonne, und der Wazir steht anstelle des Saturn, (…)” (Schlegel, Chinesische Bräuche und Spiele in Europa, Breslau 1869. Diss.). Samma funktion hade det grekiska schacket, Rhythmomachia, ɔ: “rytmiskt krig”, uppfinning tillskriven Pythagoras, där stenarna skall ha representerat planeterna; kungen solen, bönderna Saturnus, tornet månen etc.

§ Innan 1500 (1497 för att vara mer exakt) existerade en mängd olika bräden, spelpjäser och regler parallellt, men från och med detta år inträdde schack-monotonin i västvärlden; “remi-döden” senare kallad av Capablanca (världsmästare 1921–26), varefter schack upphör att bära någon som helst orakelfunktion – en funktion, vilken förmodligen var orsaken till att ovannämnde Nietzsche kom till att jämföra schack mot andra spel “wie der Chimborasso über einen Misthaufen”.

§ Men inom schackvärlden arbetas det på förändraing, dels ovannämnde Jostens “Initiative Großes Schach” (inom pokerspelet väntar vi med förväntning på Mikkel Bentsens kommande standardverk – lik amycket som vi ser fram emot hans avhandling om de franska litterära miniatyrformerna); mer diskreta strategier – inom nuvarande regelset – finner vi hos ‘de oortodoxa’ eller ‘de oregelbundna’, var den kuriösa inte bör undlåta att konsultera Erik Bäcklunds redan klassiska Oregelbundna miniatyrer – introduktion till egendomlig spelföring (Malmö: Logos, 1994), och detta vare sig man är bekant med spelet eller ej.

§ Men för att återkomma till vårt ämne, för dom som har trott att vi lämnat det:

§ Motsatt Carl Schmitt (Die Diktatur – jag minns inte vilket år den kom, blott vet jag att EA är mycket rar), eller Leni Riefenstahl, ger oss skriftställaren Ernst Jünger i ett flertal krypto-teoretiska arbeten (Afrikanische Spiele, Heliopolis och Die gläserne Bienen), alternativa nycklar till ett konstnärligt initiativ med hänsyn till besittandet av fatala kompetenser, ɔ: orakelförmågor.

§ Tillåt oss kort skissa vår förtolkning av Jüngers socio-estetik och estetiska politik:

1. Uppställande av regler med tillhörande varianter (oregelmässigheter), under ett tillsynes oskyldigt spel: etablernade av en kosmologi och heterodoxi, ɔ: ledbrott.

2. Konstruerandet av en spelplan och tillhörande rörliga pjäser: miniatyrisering och portabilitet.

3. Etablerande av parallella samhällen, vilka – tack vare 1. och 2. – börjar ingripa i andra gemenskaper, som, utan 1. eller 2., står svaga och utan motståndskraft (qua deras storhet och orörliga klumpighet), och är t. o. m. oförmögna att märka, att de står under inflytande av andra krafter: demonisering och entomopolitisering (*)

-----------------------------------------------------
(*) Om entomopolitisering, cf. kap. ii i G. Håkanssons kommande roman, ev. under ti­teln “En studie i empiri”.

§ Det eleganta i detta torde vara inlysande, här vill vi blott peka på det ‘judo-aktiga’ i förfaringssättet; för den litterärt bevandrade blott hänvisa till Robert Walser.

§ Med hänsyn till konstnären, skall här tre imperativa förhållningssätt antydas, svarande till ovanstående punkter:

     Ad 1: Bli idiot!
     Ad 2: Bli osynlig!
     Ad 3: Bli sjöman! (*)

---------------------------------------
Anm.: Hänvisningen är givetvis till Sebastian Brandts Das Narrenschiff, Foucaults “Nogle andre rum”, och Argonautica.

§ Under 1570-talet fick Dr. John Dee (som f.ö. aldrig tog någon doktorgrad, men ödmjukhet var heller aldrig hans starka sida) äntligen tag på en avskrift av Johannes Trithemii Steganographa (ed. princ. omkr. 1620), för vilken han i dagens penningvärde betalde mellan tjugo till femtio tusen kr. för; omkring 1580 – säger populära legender – skall han ha konstruerat en mekanisk skalbagge (inte uteslutet som en parodi över hans idol, Roger Bacons och andras talande kopparhuvuden). Mellan åren 1584 och 1589 vistades han i och omkring Kassel och Prag, och de följande hundra åren är ingenting sig likt i och omkring dessa städer: guld transmuterades som aldrig förr, andar och demoner blev fast inventaria i sällskapslivet, äventyrare invandrade och utsparkades eller fängslades i betydande omfattning, böcker skrevs och allehanda kuriösa ämnen, samlingar över snart sagt allt etablerades och prolifererade, sexuella avvikelser spreds bland befolkningen – kort sagt, fram till 1670-talet utgick all europeisk kultur från dessa trakter, av vilken den sista resten var den s.k. rosicrucianska furoran (kanske kan man t. o. m. datera det till det år – jag minns inte vilket – då Descartes, vid den tid soldat i den franska armén, i en nordtyska stad – jag minns inte vilken –, med sin bajonett, stack ner Michael Maier; så förmodar man i alla fall, då Maiers kropp aldrig återfanns).

§ Inte bara är mitt orsakssammanhang här kritisabelt, jag ljuger också, men min avsikt var blott att utlägga, hur en egendomlig spelföring kan utveckla sig till ett entomopolis; ɔ: hur en stor och trög kropp plötsligt kan komma att vrida sina leder fullständigt hinsides det regelbundna, anfäktad av … – ja, av vad?

§ Jünger beskrev någonting motsvarande i Die gläserne Bienen. Här är det inte, som i Heliopolis – eller i Hesses Das Glasperlenspiel – tal om så mycket kosmiskt stjärnspel, som mekaniskt Entomopolis. Det ena kan dock inte tänkas utan det andra.

§ Bin är som bekant en nyttoinsekt – efter uppdelningen gjord av Jordbruks- och Skogsbruksidkare, ɔ: röjare –, andra kallas följd­akt­li­gen ‘skadeinsekter’, såsom termiter och andra parasiter (utan att vara entomologiskt skolade, vill jag också tro att coleoptera hör till denna senare avdelning). Denna uppdelning härstammar som sagt från en odlande och bevarande synvinkel; eller för att igen tala med Heidegger: en röjande och resande av ort eller plats.

§ Entomopolis: Sällan bekatat är en art proto-insekter (nostro genere proprio), förkastade av Linné (av goda grunder), ignorerade av Buffon (mer oförlåtligt), med diskuterade av auktoriteter som Abbé de Villars, som f.ö. skall ha varit så frispråkig med hänsyn till dessa “elementarandar”, eller “larvae”, att han mördades av väktarna av dessa orakelmaterial. Del-Rio sammanfattar en del rörande detta kuriösa ämne i sin Disquisitionum Magicarum Libri Sex (Antwerpen 1599), Lib. II, quaest. xxvi, sect. i.

§ Dessa – av oss i experimentellt syfte som så taxonomiserade – insectae, kallade larvae, är i sin tur ett samlingsnamn för de andra, i gammal teurgisk praxis, kända under namnet “elementarandar”. Dessa delas vanligen upp i (i) sylphides, luftandar; (ii) nymphides, vattenandar; (iii) pygmeides, jordandar; samt (iv) salamandres, eldandar. Dessa är, enl. Paracelsus, “non progeniti ex Adamo” (cf. Lib. de Nymphis, Sylphis, Pygmaeis et Salamandris, Lib I, cap. i), men enligt vissa – tyd­ligtvis – mycket hemliga kabbalistiska källor, vars innehåll vi endast har från Lévi (Hist. de la magie, ch. VII), skall dessa larvae ha uppkommit ur Adams drömmar, under den tid då han ännu inte hade Eva och längtade efter en kvinna. Motsvarande gör, nu åter enl. Paracelsus (ibid.), menstruationsblodet som kvinnorna avger i regelbundna cykler och den nattliga emission som manliga ungkarlar utsänder under deras visdomsdrömmar, att luften befolkas av “phantasmata”, och hur dessa fantasmer vidareutvecklas till larvae, kan vi läsa om hos Lévi, som skriver: “dessa larvae har en luftig kropp formad av ånga från blod, varför de dras till spilt blod, och under antika tider närde de sig vid offerröken. Det är också dessa elementarandra som ofta har kallats succubi och incubi. När de har kondenserats tillräckligt så att de kan ses med blotta ögat, framträder de som en ånga, liknande en reflektion av en bild. De har inget personligt liv, men kan mima det liv, som den magus som har framkallat dem önskar, så som skuggan mimar kroppen. De drabbar i synnerhet idioter och de immoraliska varelser vars isolation har gjort att de har hängivit sig åt oregelbundna vanor” (op. cit., p. 116).

§ Att augurer använde “insectae” (vad nu vår jesuit förstod med det) för bl. a. orakelspråk, framgår av Del-Rio’s indignerade vederläggning av all sådan praxis i Disq. Mag., Lib. VI, monito xi: “blasphemum verò est hanc sacram Ecclesiae censura sic derisui & ludibrio habere, (…)” i avsnittet “De conjuratoribus nubium & insectorum” (*);

-------------------------------------------
(*) nubium ja, jag hoppas att få anledning till att komma tillbaka till detta ämne i en kommande Teori & Hist.

men att “insectae” under denna tid, genetiskt, inte stod långt från larvae (vad ju också namnen antyder), förstår vi av en viss Benedict. Perer., som vi inte känner till, men som i sitt verk Quaest. de alchim. s. de Magia, påstås ha framfört åsikten, att “ars potest gignere vespas, scarabaeos crabonesque ex cadaveribus, & ex stercore animalium.” (cit. fra Disq. Mag., Lib. I, cap. v, q. i), ganska liksom larvae alltså – att getingar växer i kadaver, har vår Benedikt f.ö. säkert tagit direkt från Aristoteles, som i ett berömt exempel på empirins ofelbarhet, lyckades komma fram till att getingar föds ur kadaver. Helas, så kan jag bevisa min tes med empiri (om än felaktig).

§ Men å andra sidan, getingen är – till skillnad från biet – heller inte klassat som någon nyttoinsekt, åtminstone inte vad är oss bekant.

§ Har vi uttrycket oss klart nog?

§ Med förhoppning, att vi trots allt har tillfört något till en samtida diskussion om konstverket och samhället, tror jag det är bäst att vi håller för nu.

§ Nej, vänta! Låt mit istället sluta med professor Hollälnders yttrande vid Chess Collectors International’s (CCI) 4. kongress i New York 1990, där han slog fast, att “spelets utvecklingshistoria står med säkerhet i ett omedelbart (ɔ: oledat) förhållande till människans utvecklingshistoria”. Det var ett bättre slutord.

Wien, mars 1996.

Jan Bäcklund